Den nuvarande retro-själen av 'American Love Call'

“Om det aldrig var nytt, och det aldrig blir gammalt, då är det en folkmusik,” säger Oscar Isaac som Llewyn Davis i Inside Llewyn Davis när han förbereder sig för att spela “Fare Thee Well” i det som är filmens nexus. En undervärderad del av “All Music All The Time”-löftet i Streaming Wars är att all musik känns så här nu. Tidsgränserna som brukade existera mellan till exempel Blueface och Otis Redding, är plattade vid de allsmäktiga algoritmernas fötter. I världen av din mobiltelefon är soulmusik lika aktuell och tillgänglig som den senaste Halsey-singeln. Musiken kan ha kommit ut för länge sedan, men dess närvaro i ditt liv idag begränsas av dess tillgänglighet på streamingplattformar och ditt Wi-Fi-signal.

Det är lite överraskande att det inte finns fler band som Durand Jones & The Indications, en grupp av tidigare studenter från University of Indiana som gör musik som om Stax Theater på McLemore Theater och Hitsville U.S.A. på Grand Boulevard aldrig stängde och blev museer. De spelade in sitt självbetitlade album från 2016 för runt 450 dollar i ölmoney och inspelningstejp innan de gav sig ut på vägarna, och samlade fans och entusiasm från människor som är två eller tre generationer bort från att kunna se The Temptations live, eller se Booker T. slå skiten ur en Hammond. De är tillbaka med American Love Call, sitt välövervägda och mångsidiga andra album, ett steg framåt för gruppen i varje tänkbar mening.

Som varje bra soulgrupp definieras Durand Jones & The Indications av rösterna som driver deras backbeat-muskelbil. Och det visar sig, med denna skiva, att de upptäckte att de har två fantastiska röster: deras titulerade sångare och trummis Aaron Frazer, vars rena, spända falsett hörs på hälften av låtarna. Han är den perfekta motpolen till Jones, vars jordnära ton är som David Ruffins om han började sjunga Jodeci istället för spirituals, vilket gör honom och Frazer till Two Tops, vokala motpoler som spelar mot varandra på fantastiska sätt i låtar som “What I Know About You” och “How Can You Be Sure.”

Men höjdpunkten på American Love Call ligger i dess stilistiska bredd inom soulmusiken. The Indications går från protestlåt (titelspåret) till kaffehus-fingersnappar (“Too Many Tears”), 50-tals sockhop-bal-jams (“Court of Love”) till en torch-låt med ett orealistiskt flöjtsolo (“Walk Away”). Det finns klargörande horn (“Listen To Your Heart”) och låtar som låter som William Bell-djupa spår (“True Love”). Det finns få nya album som reflekterar utjämningen av epoker som detta, ett album som är hemma 2019 såväl som det skulle ha varit 1969.