Marty Stuarts stjärnbeströdda 'Busy Bee Cafe'

1980-talet var en av de perioderna där pendeln började svänga tillbaka mot det akustiska och vintage, som en reaktion på disco countryns glans och misslyckanden, samt Hollywoods kortvariga kärleksaffär med countrymusik och kultur (filmer som Urban Cowboy, 9 to 5, Honeysuckle Rose, osv.). Släppet av George Straits Strait Country, John Andersons par av självbetitlade album och Ricky Skaggs Waitin’ for the Sun to Shine, liksom framträdandet av Reba McEntire, hjälpte till att uppmuntra revivalistiska tendenser 1981. Men snarare än att starta en trend, verkade det mer som att dessa artister tappade en latent ström som alltid funnits där — vilket skapade nya möjligheter för yngre musiker som hela tiden slipat sin färdighet på honky-tonks och obskura festivaler.

Marty Stuart var en av dessa artister. På 1982 års Busy Bee Cafe, som i stor utsträckning ses som Stuarts debut trots att det tekniskt sett var hans andra utgivning, visade sångaren och mandolinspelaren sina riktiga countrykvalifikationer både genom sitt imponerande picking och den framträdande talangen bland albumets personal — förvärvad under en karriär som redan, apokryftiskt, varat ett decennium trots att Stuart vid albumets release bara var 24 år gammal. Långt ifrån att vara en förrätt till Stuarts eventuella kommersiella framgång, Busy Bee visar istället hans djupa respekt för sina musikaliska föregångare, oavsett radioplayability. Denna folkliga utgivning faller mer i linje med en bestående ström av traditionalism än med Strait och Skaggs kommersiellt inriktade revivaler — en ström som fortfarande är aktuell idag, delvis drivet av inspirerande framträdanden som fångats på detta album.