Drugdealers soft-rock triumf

Michael Collins — hjärnan bakom paisleypoppen i Drugdealer — dök upp under Chillwave, den där mikrogenren av indie rock från ’08-’11 när varje band hade ett roligt namn (Collins mest populära namn var Salvia Plath) och när allt lät som om det var inspelat bakom de skrämda statiska linjerna som brukade dyka upp på TV-apparater när man försökte titta på pay-per-view-filmer utan att betala för dem. År 2016 svängde Collins från Silk Rhodes och Run DMT till det mer oklara namnet Drugdealer, och hans album det året, The End Of Comedy, kändes som en semi-vändning mot vilken version av att växa upp som är tillgänglig för oss under 35. End Of Comedy spred fortfarande mycket dimma kring sina poppigare, mer raka låtar, men ingenting i Collins’ förflutna förberedde honom för Raw Honey, hans andra LP som Drugdealer, och den första för Mexican Summer. Alla drogmonologer och de suddiga träningarna från hans tidigare arbete har smält samman till detta: ett album som blandar i stort sett varje AOR-band från 1973 till en ny lapptäcklösning, en ljudpalett som låter både retro-lutad och unik för Drugdealer. Det är en av 2019 års mest lugnande, smygbra LP:er.

Det är frestande att spela referens-charader med i stort sett varje låt på Raw Honey, så låt oss få det överstökat här. Ja, "Lonely" låter som Badfinger efter en kväll med festande, och ja "Fools" låter som Steely Dan med Kenny Loggins som sångare. "Lost In My Dream" är som om Harry Nilsson frontar ett litet marscherande band, medan "Wild Motion" är som om George Jones sjöng yacht rock (tack vare countrysångaren Doug Poole). Och även om fans av något av dessa artister kommer att kunna se dessa sömmar, är Raw Honey’s största styrka att det känns bekant utan att vara överdrivet referensartat. Detta är mjuk rock gjort med respekt, men inte blind efterlevnad.

Den mer vinnande ljudet kan dock överskugga den starkaste låtskrivningen av Collins’ karriär. "Fools" är en meditation om att lämna gamla scener bakom sig, och försöka motstå impulsen att tända ljus för den förflutna versionen av dig själv. "Not the same song you remember, you can try but it’s just plain wrong," sjunger Collins som en modern James Taylor, nostalgiskt påminnande sig själv att inte vara en dåre. Collins brottas med självtvivel, stardom och uppfyllelse på "Honey" som har Weyes Blood med på låten, och spenderar fem minuter av "If You Don’t Know Now, You Never Will" med att försöka förstå hur mycket av hans eget liv som händer i hans eget huvud, och huruvida du kan avgöra om kärlek är "real" eller inte. Collins arbetar sig igenom neuroser och ger dem det vackraste paketet.

Så som vår musikaliska ekonomi fungerar just nu är att artister har lite tid att ge ett första intryck: Deras första album behöver vara så perfekt som möjligt så att de har en chans att göra ett andra. Collins’ båge — från ett par skämt-tunga band med dåliga namn till ett band som gör robust ärlig mjuk rock — går emot det; Raw Honey är albumet han har arbetat mot, på ett sätt eller annat, i 10 år.