Deaf Forever: Tribulation, och den bästa metalen i januari

Tribulation: Down Below (Century Media)

Skillnaden mellan Sveriges Tribulation och… låt oss vara ärliga, de flesta av banden jag skriver om här, är att du faktiskt kan rekommendera dem till vänner och älskare, existerande och potentiella, verkliga eller påhittade. Kvartetten började som ett death metal-band, om än ett som var lite mer psykedeliskt och trippigt än de flesta, och slutade så småningom att följa sin sanna kallelse som sexiga goth-vampyrer, en väg som blev mer fruktbar på deras fjärde album Down Below. Johannes Anderssons sång är den enda kvarvarande delen av death metal i deras ljud, och även den är alldeles för förförisk för en headbanger som lever på Bud Ice, smutsigt gräs och Cannibal Corpse. Vem visste att kväknande kunde vara så erotiskt? Jonathan Hultén och Adam Zaars spinner riff som låter som ditt favorit-NWOBHM-band som släpper loss på dansgolvet till Sisters of Mercy. Första låten och första singeln "The Lament" fångar verkligen denna essens, gjord för de stora europeiska metalfestivalernas scener och privata kvällar med ständigt flödande vin och lust. Utifrån hur luftiga men ändå fulla av lekfull mörker gitarrerna är, kan du verkligen säga att de älskar att snurra och flauna kappar på scenen. Pianoturerna är totalt '60-tals via '80-tal, som om The Mission var mer intresserade av Peter Gabriel-eran Genesis än The Doors. Tribulation spelar med en världskonrande iver här, en attityd som tar dem bortom deras rötter. Below är den nya goth metal-stapeln vi har letat efter sedan Peter Steele gick bort och satte punkt för Type O Negative. HIM har också nyligen lagt ner, och det finns ett goth hjärtatthrob-vakuum att fylla — har Bam Margera’s endorsement fortfarande tyngd? Tribulation är redo att stjäla ditt hjärta och din tjej på samma gång. De har sannolikt redan kommit över med en av dem.

Mortiferum: Altar of Decay (Profound Lore/Blood Harvest)

Jag fuskar lite här, eftersom Olympias death metal-kvartett Mortiferums demo Altar of Decay släpptes i juni som ett självpublicerat band. Men Profound Lore släppte demot på vinyl den här månaden, och jag såg dem krossa Austin över helgen tillsammans med andra PNW death metallers Fetid. Ja, kulturbloggare som måste sammanfatta SNL, jag har ett bättre liv än du. Mortiferums gitarrister, Chase Slaker och Max Bowman (som också är deras sångare), har båda spenderat tid i ett annat Olympiabaserat death metal-band, Autopsy-beundrande Bone Sickness. Det är uppenbart i Altar’s smutsigare ögonblick, som den primitiva explosionen som utgör det vacklande fundamentet av "Blood Chasm." Mortiferum tar den hängivenheten i mer doomiga riktningar, dyker ner i Mental Funeral’s rinna av slagg och fångar dess klaustrofobiska ångest. Titelspåret innehåller särskilt söta långsamma headbang-riff, så straffande men ändå klibbiga. Dave Chappelle hade verkligen rätt när han sa att allt är bättre i slow motion, och den logiken gäller dubbelt för death metal-riff. Var inte en förlorare. Lyssna på death metal, gå på en death metal-show.

Agrimonia: Awaken (Southern Lord)

Agrimonia kombinerar två av Sveriges bästa musiktraditioner, som varken har med pop att göra då eller nu: melodisk death metal, född i bandets hemstad Göteborg, och crust punk. (Förlåt, jag aldrig förstått ABBA. Ät mig.) Awaken, deras tredje album, stärker bandet mellan dessa två världar, och skapar ett oväntat fantastiskt verk drivna av att väva samman allvar och rättfärdig ilska. Dess höga-låga dynamik lånar stort från post-metal, men Awaken åberopar också de två svenska metalbandens tidigare dagar: Katatonias gotiska melodier innan de blev lågmälda preener, och Opeths progressiva metal när den var inriktad på den senare halvan av den kombinationen. Basisten Martin Larsson spelar också i At the Gates, det mest avgörande namnet i melodeath, vilket ger en ännu större förankring i tradition. "Astray" är som Martyrdöd som spelar igenom Brave Murder Day; den har ett punkhjärta som de flesta band som arbetar med långa post-metal ljud inte har. Som den melodiska crust av Tragedy och det nämnda Martyrdöd, finns det en hoppfull känsla i dess överlåtelse, insikten att ingen kommer att rädda oss, så vi kan lika gärna slåss för att göra livet värt att leva. Även om det avviker närmare post-metal mallen, är Awaken en andlig kusin till Sannhets So Numb (ett av mina favoritalbum från förra året), ett annat album som gav post-sounds en stöt av brådska. "Withering" och "Sparrow," som avslutar albumet, känns aldrig utdragna eller slappa trots att de tar upp nästan hälften av dess speltid, ett bevis på hur det inte definierar genre genom längd, utan genom känsla.