Veckans album: Methyl Ethel's Allt är glömt

Trots den uppenbara plåga det kan ge sinnet och kroppen, finns det något sjukligt behagligt med att ha feber. Miserabel svettning och svag darrning åsido, finns det små hundradelssekunder av konstig glädje i att få sitt sinne och kropp störd med ett snabbt slag över sin homeostas. Methyl Ethels nya album Everything Is Forgotten är en makrodos av dessa illusionärt njutbara delar av en feberdröm. Det är ett album som får dig att vilja krypa ur din klibbiga hud, men på ett sätt som du nästan gillar.

Och precis som en feber, balanserar Perth-bandets tredje album ständigt på gränsen mellan att vilja ge upp och fortsätta kämpa, vilket resulterar i den hörbara heta ångesten av ett delat beslut. Fylld med kontrollerad framåtrörelse och huvudsnurrande knasiga 80-tals drömpopmelodier, nickar Everything is Forgotten mot psykedelisk rock och elektronisk påverkan glaserad i en konstrock-exteriör.

Från influens till influens, glider frontmannen Jake Webb från den lutande shoegazey-poppen i första singeln “No. 28” till den stadiga bultande elektriciteten i låtar som “Hyakki Yakō” eller “Summer Moon” med lätthet. Trots den stilistiska mark det täcker, är sångerna oroliga, men albumet som helhet är allt annat än. Faktum är att det är deras uttalade oförutsägbarhet som skapar den klibbiga atmosfär som låter varje spår existera tillsammans. “Groundswell” till exempel, är en modern tolkning av en mer konventionell variant av 80-talets synthpop än några av de andra spåren, men den håller albumets mörka, svettiga nyans vid liv, även i sina mest glittriga ögonblick.

I deras ångest, är sångerna inte oengagerade, utan snarare engagerade i att existera som en mängd närliggande delar. “Schlager” driver medvetet tempo med repetitiv gitarrsynkopering som rör sig förbi trumrytmer med plågande närhet, utan att någonsin röra varandra. De utmattade texterna tömmer ut ångest som “suckar och nervös, vaken i mörkret” och “vem skulle inte sympatisera med en rivningskula?” De inkapslar livets kaos och omvandlar det till kalkylerad sång. Ett annat höjdpunkt, “Ubu”, rör sig i en stadigare riktning med en stenhård basgång och konsekvent takt, men behåller röran i sin förstärkande upprepning av sången rastlöst frågande “Varför var du tvungen att gå och klippa ditt hår? Varför klippte du ditt hår?”

Methyl Ethel har också bemästrat en märklig dikotomi mellan glamrockpåverkan och orolig subtilitet som utgör det här albumet. Resultatet är en försynt dragningskraft. De är festgästen som dyker upp klädd från topp till tå i diamanter, talar i nästan-poesi, men generad vägrar att möta blicken. Låtar som “Drink Wine” och “Femme Maison/One Man House” lutar mer mot glamour och melodisk feststämning, men osäkerheten sipprar fortfarande ur deras sprickor—in i den filmiska kulminationen som “Femme” toppar eller i den konsekventa spottande synthen i “Drink Wine”. Om Everything is Forgotten bibehåller en ungdomlig relevans i sina showiga alt-pop tendenser, gör det ännu mer i sitt fidgetiga obehag.

Methyl Ethel gjorde ett album som går ett spänt steg bortom baslinjen; det är pop för konstiga och oroliga tider. Deras otvivelaktiga fångande omfamning bekantar dig med bekantskap, men deras konstnärlighet skjuter din temperatur i höjden och allt du kan göra är att bita dig i läppen och släppa taget. Ibland är det enda sättet att bryta en feber att rida ut den, men Everything is Forgotten kommer att försäkra att du dansar för hårt för att märka när det gör det.