Titta på melodierna: Bryta ett monster: En film om att låsa upp sanningen

Det finns en punkt tidigt i Luke Meyers dokumentär från 2015 Breaking a Monster: A Film About Unlocking The Truth där jag insåg att den här filmen överhuvudtaget inte var vad jag trodde den skulle vara när jag gick för att se den. Filmen handlar om en trio mellanbarn, Unlocking the Truth, som blev berömda när en video av dem som uppträdde på gatorna i New York blev viral. Den börjar med en serie klipp av barnen i olika unga åldrar som spelar sina instrument. "Vi älskar musik, och det här kommer att vara en berättelse om triumf!" verkar dessa klipp säga. De fick massor av lokal och nationell nyhetsrapportering, och man tänker "Dessa livligt unga killar kommer att omvandla all denna uppståndelse till något bra!" Sedan klipper vi till Alan Sacks, deras sjuttioåriga manager, som ser mer ut som en Nick Kroll-karaktär som kommit till liv än vad man skulle tro är mänskligt möjligt, och allting spårar ur.

Sacks, en av medskaparna till den klassiska sitcomen från 70-talet Welcome Back, Kotter, hade nyligen fått en del medvind genom att producera tidiga Disney-projekt för Jonas Brothers och Demi Lovato. Om du trodde att det skulle göra honom till den perfekta matchen för några skateboardande tonåringar som spelar tung metal, skulle du ha... fel. "Jag är lite rebellig, jag är lite en PUNK!" säger Sacks som ett sätt att bevisa sin trovärdighet precis innan han visar upp ett inramat TV Guide korsord där hans namn var ett svar. Han är en kille som ser på dessa barn och hör kassaskåpdörren poppa upp, men skämtet är på honom eftersom dessa barn visar sig vara mer än han kan hantera. Malcolm Brickhouse (sång, ledgitarr), Alec Atkins (bas) och Jarad Dawkins (trummor) behandlar honom regelbundet som en 1980-tals barnvakt som är på väg att somna. För dem är han i stort sett bara killen som känner till WiFi-lösenorden var de än är.

I de odödliga orden från Q-Tip (som dyker upp kort, faktiskt), “Industry rule #4080: Record company people are shady.” Visade det sig att cheferna är ännu skummare när det handlar om en handfull barn som de tror att de kan pressa en del pengar ur. För deras del verkar barnen bara vara halvintresserade av tanken på att faktiskt engagera sig i det gatuarbete som krävs för att få deras band att hända, där Grand Theft Auto tar upp ungefär lika mycket mentalt utrymme som musiken. Det är inte deras fel, uppenbarligen. De är barn, som tvingas sitta i möten och överväga advokatpapper, så ja, att ta upp Flappy Bird mitt i allt detta verkar som ett rimligt beslut under omständigheterna.

Så, är de bra? Ja! De är jävligt bra för några relativt självlärda heavy metal-fanatiker som fortfarande har några år kvar innan de kan köra lagligt. Är de underbarn? Nej, inte riktigt. Men det spelar ingen roll när du har en historia som är lika klibbig som deras. De är tillräckligt charmiga, och deras berättelse är så osannolik, hjälpligt stödd av vissa undertoner av rasenhet (svarta barn? Spelar METAL?!), att det är helt förståeligt att media kom länge innan Sony (eller Alan Sacks) gjorde det.

Den oväntade glädjen av att se Breaking a Monster var att se så många stereotyper av mellanchefer inom musikindustrin perfekt framfört, och utan noll ironi eller självmedvetenhet, av cheferna på Sony, som skrev kontrakt med bandet för $1.8 miljoner dollar för fem album, där bandet endast hade ett handfull originalsånger i sitt repertoar. Ett tidigt möte avslutas med en techno pop-artist i hot pants som dyker upp med sin kompis i en blingad panda-kostym för att uppträda för barnen. Sony lägger på tjockt för Unlocking the Truth som, återigen, ännu inte har spelat in något mer än några YouTube-videor.

Att se alla snubbla över sig själva för att skriva på med dessa barn är komiskt, om än lite för verkligt vid vissa tillfällen. Det är barn som skulle ha verklig potential om de hade fått de rätta kontakterna tidigt, men istället fick de killen som hjälpte till att uppfinna Sweathogs. Allt är väl som slutar väl, dock, med bandet som nyligen avskedat sin manager och backat ur Sony-avtalet sedan slutet av filmningen för denna dokumentär. De planerar att släppa allt själva. Det kommer att bli en tuffare väg, men deras röster har tack och lov sänkts, vilket har förbättrat deras ljud rätt mycket även om jag inte helt känner för de konstiga Slipknot-maskerna de sysslar med nuförtiden.