Åh min, och ett boo hoo: 50 år av 'The Stooges'

The Stooges var aldrig ett säkert kort; inte bara på grund av att de kanske inte skulle vara koherenta nog för att uppträda, utan också för att de inte var typen som skivbolag vanligtvis ser som potentiella stjärnor. Frontmannen var James Newell Osterberg Jr., som kom från en husvagnspark i Ann Arbor, Michigan, och som spelade trummor som barn efter att hans föräldrar gett upp sitt sovrum för att han skulle ha utrymme att spela. Till slut spelade gamla James trummor i ett band som hette Iguanas när han fick sitt smeknamn, Iggy Pop. Någon gång 1967, vid 20 års ålder och efter att ha hoppat av University of Michigan, såg Iggy The Doors, som då var kända som en resande katastrof, eftersom frontmannen Jim Morrison förvandlade varje gig till något som liknade performancekonst blandat med ett upplopp. Iggy bestämde sig för att han inte ville vara bakom trumsetet längre, utan ville vara längst fram och göra det där. Han slog sig ihop med Asheton-bröderna Scott och Ron — två killar som gillade att festa lika mycket som han, och som kunde spela sina trummor och gitarrer som om deras liv hängde på det — och Dave Alexander, en kille de alla gillade som just börjat lära sig spela bas. De spelade sin första show som Psychedelic Stooges på Halloween, 1967. De skulle snart nog slopa hippie-grejen.

Iggy och The Stooges fick snabbt rykte om sig runt Michigan, särskilt i Detroit, där ett annat gäng av gatukamrater som hette MC5 hade slagit sig ned. Banden blev själsfränder och delade ofta scen; MC5 lät dock alltid som om de ville vara hårdrockens Motown, medan The Stooges kändes som en rå nerv som försökte göra musik. Ilska och självhat och depression till primitiva begravningsmarscher och knappt kontrollerade krigsparader. Till slut skrev en företagsam A&R-man från Elektra vid namn Danny Fields kontrakt med båda banden, i ett försök att göra Elektra till hemmet för ny Detroit-rock. Både The Stooges och MC5 skulle bli oöverträffade katastrofer ur ett företagsmässigt perspektiv, där MC5 endast höll i ett album (1969's live proto-punk volley Kick Out The Jams) innan deras karriärer flammade ut i alkohol, drogproblem och juridiska problem.

Om Elektra var oroliga för att deras tvådelade Detroit-rockmaskin var i fara efter att MC5:s debut blivit slaktad av Lester Bangs på sidorna i Rolling Stone — han kom till slut runt på den, som kritiker fick göra på den tiden — så hade de fortfarande ingen rädsla i april 1969, när de skickade The Stooges till Hit Factory i New York City för att spela in sin självbetitlade debut. De anlitade en nyligen underjordisk rockhjälte vid namn John Cale för att producera albumet, direkt efter hans tid i Velvet Underground, där hans artistiska känslor blandades med Lou Reeds misantropi för att skapa Velvet Undergrounds två första album, fallstudie i att ta ett skivbolags pengar, göra något ingen hade gjort tidigare, och betala priset för det med låga försäljningssiffror medan de fick ett rykte om att vara före sin tid (vilket The Stooges snart skulle följa). The Stooges kom till studion med endast fem låtar ("No Fun", "1969", "Ann", "We Will Fall" och "I Wanna Be Your Dog"), tänkte att det var allt de behövde för att göra en LP, och när de fick höra att de behövde fler, ljög och sa att de hade dem, och gick iväg och skrev tre till ("Not Right", "Little Doll" och "Real Cool Time"), spelade dem för första gången som en hel grupp framför Cale i studion.

Dessa åtta låtar fungerade som grund för för många rockrörelser för att rada upp här, men mer än 50 år senare måste man komma ihåg hur chockerande något som "I Wanna Be Your Dog" var för människor som var vana vid "Incense and Peppermints." Det där öppningsljudet är som en elektrisk stol som slår på, och dödsmarschriffet låter ondare än något svenskt Black Metal-band har lyckats med efter 50 års framsteg inom gitarrteknik. Iggy ville inte hålla din hand, han ville inte vara din baby; han visste att han var en smutsig hund, och kände att han förtjänade att bli behandlad som sådan. Iggy studerade ett tag vid Chicagos bluesaltare på 60-talet, och därifrån tog han villigheten att vara självnedgörande och ynklig; ingen lät som om de gick genom en köttkvarn före eller efter honom.

The Stooges tog rocken och skalade ner den till dess bara studsbultar och vägrade bygga upp den igen på The Stooges. Något som "No Fun" kan ha lästs av folk som Robert Christgau som "dum" 1969, men det är utan konstgjordhet; det är allt attityd, all rå kraft. "1969" var den första låten om tonårsmalaise och tristess som faktiskt lät som om det gjordes av människor som var sjuka och trötta på att vara sjuka och trötta; hela band diskografier skulle plundras från dess två verser:

"Nåväl, det är 1969 okej över hela USA Det är ett nytt år för mig och dig Ett nytt år med ingenting att göra Förra året var jag 21 Jag hade inte mycket roligt Och nu ska jag bli 22 Jag säger oh my och boo hoo Och nu ska jag bli 22 Jag säger oh my och boo hoo"

När bandet var klara med inspelningen i april 1969, levererade Cale sin mix till Elektra, och saker slog fel. Miksad i en rå, naken form som betonade bandets hotfulla, vilda sida över sonisk klarhet, avvisades den ursprungliga Cale-mixen av albumet av Elektra, som ett förebud om vad som skulle komma. Cale's mixar troddes vara förlorade innan de återkom i början av 00-talet, och efter att ursprungligen ha släppts i fel hastighet, finns de nu ute i rätt hastighet via Vinyl Me, Please’s Essentials just nu, på vinyl för första gången.

Men 1969 uppskattades inte Cales mixar; Elektra-presidenten Jac Holzman och Iggy själv remixade albumet, tog upp sången högre in i mixen och sänkte något av den abrasiveness. Vid denna punkt var det klart att båda männen trodde att The Stooges hade någon kommersiell potential om de bara rensade upp det, vilket, även utan blick för det förgångna, är nog för att få en att spruta vatten ur näsan. Album som denna hård sålde inte 1969, och de gör det inte nu heller. Folk längst fram i flocken som hugger sig igenom vildmarken får inte njuta av frukterna av den civilisation de möjliggjorde, och The Stooges träffade marknaden som en tegelsten i philtrum. Det gjorde nästa ingen inverkan på listorna (det steg så småningom till 106 på Billboards albumlistor, men dog snabbt), blev slaktat i recensioner, och lämnades att ständigt återupptäckas av varje generation av fucked up ungar som kom sedan; det fick till slut sin plats i pantheonen, men genom lika mycket kraft som finns på albumet.

För Elektras credit, behöll de The Stooges på roster för ytterligare en LP; 1970’s Fun House lade till jazzskronk i sitt mix via saxofonisten Don Mackay, men när det också gick över som en blyballong, splittrades bandet, mitt i Iggys förvärrade heroinproblem och brist på mycket drivkraft i deras karriär. Tack vare David Bowie som satte sin nya stjärnstatus på sitt avgudande för Iggy, reformerades bandet 1973 på Columbia med Raw Power, och runt gitarristen James Williamson, vars leads var mer punkilska än Ashetons bluesbaserade högar, och bandet splittrades nästan omedelbart när Iggy gick djupare in i heroin och började umgås med Bowie som soloartist. Iggy skulle bli något av en solostjärna och en kulturell ikon genom åren, men fram till början av 00-talet förblev han och The Stooges mestadels splittrade. Men de reformerades med Ashetonerna (Dave Alexander dog 1975 av alkoholrelaterad sjukdom) tillbaka på gitarr och trummor, där de båda stannade tills de dog 2009 (gitarrist Ron) och 2014 (trummis Scott).

Iggy har nyligen pratat om att packa ihop för gott, hans arv cementerat under nivåer av nukleärexplosiv betong vid denna punkt. Och det borde han; mannen har levt tillräckligt många liv för en hel kattkull. Hans debutalbum förblir ett av de mest direkta syftesuttalanden för ett inspelat verk som kanske någonsin har existerat; Iggy och The Stooges kom för att krossa huvuden, och det har tagit dem mer än 50 år att ens fundera på att sluta.

Bild ovan från Getty Images