Kungen av morotsblommor: Tankar om Neutral Milk Hotel

Jag blev introducerad till Neutral Milk Hotel via en bränd CD som en deprimerad tjej gav mig på min trettonde födelsedag. Det var precis innan min familj åkte på en roadtrip till södra Texas, körande genom ödemarkerna i Idaho, Utah och New Mexico. Jag lyssnade på CD:n om och om igen, varje gång med mer uppmärksamhet, som om jag försökte tyda ett gammalt språk. Jag hade aldrig hört folkmusik med dragspel och fuzzy bas och de djupt trasiga sångerna som endast Jeff Mangum kan ge, samtidigt berättande historier från det förflutna och ge oss visioner om framtiden som snurrar tillsammans i en orkan som är tidlös. Vid tiden vi kom till San Antonio var jag förändrad. Jag var kär.

Det enda problemet var att Neutral Milk Hotel hade splittrats ett år tidigare. Det är grymt, jag vet.

Så jag tillbringade ensamma kvällar med att kolla igenom forum, letande efter rykten om Mangum, om Neutral Milk Hotel, om planer för en återförening eller ett nytt album eller en hemlig spelning någonstans i de svarta bergen i North Carolina. I sällsynta intervjuer förklarade han att Neutral Milk Hotel aldrig skulle spela in igen, att deras fönster hade öppnat och stängt, att han hade gått vidare till något nytt. Mangum började släppa ljudcollage och fältinspelningar under namnen Alfred Snouts och Korena Pang—ett namn som konstigt nog först dök upp i liner notes till släppet On Avery Island från 1996. Hans excentriska beteende lade lager efter lager till Neutral Milk Hotels—och ännu mer till Jeff Mangums—redan svårfångade mytos.

Att falla för Neutral Milk Hotel är att falla för något som redan är slut.

Men på ett underligt romantiskt sätt, är det passande. In the Aeroplane Over the Sea är skrivet om Anne Frank. Flera låttexter refererar till datumen för hennes födelse och död, hennes erfarenheter, och en underlig romans mellan Mangum och hennes spöke. Mangum nämnde till och med påverkan av The Diary of Anne Frank på sitt låtskrivande och, under en sällsynt liveframträdande, sa han till publiken att "Holland, 1945" uttryckligen handlade om Frank.

Mangum blev kär i någon som redan var död.

Det är den allestädes närvarande känslan av förlust som gör Neutral Milk Hotel så tilltalande: vi har alla känt oåterkallad kärlek. Ja, låttexterna kan ofta vara melankoliska och konstiga, men deras underliggande sanning gör dem tillgängliga för alla. Som artist har Mangum bemästrat konsten att skapa ärliga, anspråkslösa sånger. Aeroplane öppnar med "King of Carrot Flowers, part I," med texten "När du var ung, var du kungen av morotsblommor. Och hur du byggde ett torn som föll genom träden. I heliga skallerormar som föll runt dina fötter."

Vad betyder ens det? Vem sjunger Mangum till? I verkligheten spelar det ingen roll. Låten flyter med ett melodiskt svall som bjuder in alla att sjunga med. Vi välkomnas in i ett rum där vi skapar bakgrundshistorier för låttexterna. Återigen, det är Mangums känslomässiga ärlighet som skapar en formbar, nästan universell sång av annars nonsensiska texter.

Och det är det som gör Neutral Milk Hotel till ett så bestående band. När någon berättar om dem handlar det om historier från deras tonår, eller om förlorad kärlek, eller om deras relation till sina föräldrar. Det är tecknet på ett stort band—av en stor artist—att när någon pratar om Neutral Milk Hotel pratar de egentligen om sig själva.

Jag drev en blogg för några år sedan som hette Help Me Find Jeff Mangum. Jag bad folk skriva om första gången de lyssnade på Neutral Milk Hotel. En av de bästa essäerna som skickades in var av min vän och kollega Lucas Miller. Han skriver:

"Till argument om var kommatecken ska placeras i "King of Carrot Flowers, part III," om att avgöra om den lilla pojken i "Holland, 1945" är Jeff Mangum eller jag, till att diskutera vilken roll Anne Franks spöke spelar i kommunismens fall och uppvaknandet av sexuell längtan, av att räkna ut hur mycket inspiration som hämtas från psykisk stress över andlig förbindelse, av att sitta och lyssna och veta exakt när alla kommer att skrika med. Det var dessa konversationer och upplevelser, ofta med människor jag träffade för första gången, med oändliga människor jag ser, långt borta och dimmigt, som kommer i fjärran, som har gjort denna musik viktig för mig under det senaste decenniet av mitt liv. Jag hittade aldrig Jeff Mangum, jag hittade alla andra."

"Baby for Pree" handlar inte om underverken med förlossning, det handlar om att flytta från Tennessee till Denver. "Communist Daughter" handlar inte om sex, det handlar om en särskilt dålig upplevelse med en ungdomsgrupp i östra Washington. Och "Two Headed Boy, pt2" handlar inte om Mangum, eller Anne Frank, eller ett cirkusfreak, nej, det handlar om min pappa som förlorade sitt jobb efter 35 år. Neutral Milk Hotel är ett band som har skrivit låtar för allas historier. Jag tror inte detta var avsiktligt för något så stort är säkert bortom avsikten.

Det är ingen överraskning att, för några år sedan, när Jeff Mangum tillkännagav en turné i Nordamerika, blev alla helt galna. Jag köpte biljetter till en show i Knoxville, Tennessee och när min dåvarande flickvän också köpte biljetter vägrade jag att sitta med henne eftersom mina platser var bättre. Förbandet beseglade sitt öde och presenterade sig helt enkelt som "inte Neutral Milk Hotel."

Dagen efter körde jag genom de snöiga Appalacherna med Luke till Asheville, North Carolina för att se Mangum igen. Denna gång var han med på scenen av de ursprungliga medlemmarna av Neutral Milk Hotel. En tjej i rullstol var framför mig i publiken och mitt i "Ghost" höll hon instinktivt min hand. Alla sjöng med i varje låt men blev tysta i de partier som endast Mangum kunde rättvist utföra. Jag såg en man med ansiktstatuering gråta. Det var utan tvekan en av de mest surrealistiska, sammanlänkade och kärleksfulla upplevelserna i mitt liv.

Det var 14 år efter den roadtrippen till Texas.

Och fortfarande, år senare, tillbringar jag långa nätter liggande på golvet, stirrande på taket, snurrande In the Aeroplane Over the Sea på den dåliga svarta skivspelaren jag köpte på Target, igenom de oändliga minnen som projiceras i min hjärnas lilla kraniumformade teater, allt satt till musik som är konstig och vacker och svår att förstå. Men då, pratar jag inte om Neutral Milk Hotel. Jag pratar om mig själv.