DJ Koze's roliga spegelvärld

VMP: Det har gått ganska lång tid sedan en original LP från dig. Vad tror du tog så lång tid att gå från Amygdala till detta?

DJ Koze: Um... Som, depression [skratta].

Jag vet inte. Jag är inte den snabbaste arbetaren. Det tar tid för mig att vara nöjd med resultatet. Jag är verkligen petig och strikt. Dessutom tar turnéer verkligen mycket av mig. Det finns inte mycket utrymme för kreativitet och produktion. Jag kan göra en sak eller den andra.

Behöver du vara i ett speciellt utrymme eller ha ett klart sinne för att arbeta med din musik?

Ja. Nuförtiden har ingen ett klart sinne. Från alla håll har du press varje dag. Att skapa de perfekta omständigheterna är svårt idag. Du blir Stressad och tiden flyger snabbare.

Var denna nya skiva katartisk för att arbeta igenom några av dessa frågor?

Tja, depression var ett skämt. Men allt tar tid. Jag har ett skivbolag att ta hand om, DJ-turnéer och en familj att tänka på. Det känns inte för långt för mig mellan skivorna. Jag tycker också att man inte behöver presentera ett nytt album varannan år. Jag gillar att ta min tid och komma på något, inte nödvändigtvis varje år.

Det finns många unika röster som du samarbetar med på denna skiva. Var det svårt att inkorporera alla dessa ljud i ett sammanhängande album?

Jag tänker inte så mycket på konceptet i början. Jag försöker bara göra något som rör mig—vilket inte är så lätt. Jag försöker att avsluta varje låt för sig själv. Självklart, även om jag försöker att inte kopiera formeln—även om jag har ett unikt ljud—så låter det på något sätt som mig, för att det kommer från mig och min värld. Jag har vissa problem med att framkalla dessa stämningar och dessa gäster, för om du lägger det i fel ordning, så gör det ingen mening. Det var svårt för mig att kombinera dessa saker på ett sätt som gjorde att du kunde följa och att det skulle ge mening. Om det var i en annan ordning skulle det inte ge mening. Det skulle vara förvirrande. Det är en riktigt intensiv finjustering av atmosfär och sång. Särskilt Speech från Arrested Development, hans spår är en av de första verkliga, konkreta sångerna på albumet. Det var svårt att involvera det och hitta den perfekta platsen för det. Det var verkligen knepigt.

Hur vet du när ordningen är redo då?

Jag försöker att lyssna på det i olika kombinationer med olika stämningar. Berusad på morgonen, berusad på natten, berusad på dagen [skratta]. Jag gör anteckningar och försöker lista ut vad som fungerar bra tillsammans i varje tillstånd. Jag försöker notera när energin sviktar. I slutet är det lite... Jag vet inte. Jag antar att jag vet hur det fungerar från att lära mig vad som inte fungerar. Och den enda trösten i slutet är att det är den enda som fungerar. Jag visste till exempel att den första låten måste vara "Club [der Ewigkeiten]," och den sista skulle vara "Drone me Up Flashy" med Sophia Kennedy. Jag visste ramen för allt. På något sätt kände jag att detta var en trevlig plats att börja och en trevlig stämning att avsluta. Mellan dessa poler försökte jag sätta ihop allt. Det var bara för mina mycket konstiga specifikationer, jag är inte säker på om detta är så det låter för alla andra.

Du nämnde att när du först började arbeta på detta, fanns det ingen koncept eller genomgående tema. Finns det en punkt när du vet att det finns en förenande faktor för alla låtar du arbetar med?

Jag inser alltid att det kommer att bli ett album för sent. Utöver denna skiva producerade jag förmodligen tio låtar till. Jag vill se till att det är bra och starkt. Min vän Marcus [Fink] från Pampa Records säger: "Nej, nej, nej...Du har alldeles för mycket." Så jag går tillbaka och försöker fokusera på de låtar jag redan har avslutat. Jag blir verkligen osäker som artist på om en sak är bra eller dålig om jag är i en kokong och inte får feedback. Varje person har en annan åsikt, så det är inte lätt att bedöma vad du gör.

Var du nervös att få ut detta album i världen eftersom det hade gått så lång tid mellan släppen?

Ja, jag kan säga så. Men jag har inga alternativ. Jag kan inte göra något bättre. Jag gjorde mitt bästa. Jag har ingen påverkan på hur albumet uppfattas. Du kan bara göra ditt bästa och hoppas att det låter så som du vill att det ska låta. Sedan är det klart och jag tänker redan på ny musik.

Eftersom du arbetar fritt och generellt utan begränsningar, sätter du några restriktioner på din låtskrivningsprocess?

Kanske försöker jag att hålla en färg i den, och det är fortfarande en överväldigande och förvirrande blandning av genrer och musik. Jag försöker göra någon form av organisk ljud, men jag har redan för många konstruktioner. Så när jag börjar vet jag aldrig riktigt vart det kommer att gå. Jag försöker kopiera något jag gillar. Jag hör en Dr. Dre-beat, och då tänker jag: "Åh, jag vill göra en Dr. Dre-beat." Och så tänker jag att det är en riktigt dålig kopia och jag fuckar upp saker genom att randomisera det. Sedan, ur ingenstans, blir det en techno-låt. Om jag vill ha något får jag inte realisera det. Om jag släpper taget och ger upp, kan något hända. Detta händer hela tiden. Men det behöver inte! Det är lika ofta jag ger upp och inget händer!

Kan du beskriva hur din samarbetsprocess ser ut? Kontaktar du musiker efter att ha skrivit låtar? Eller bestämmer du att du vill arbeta med en musiker och de hjälper till att forma låten?

Det är superinspirerande för mig. Det är som ett manus för film, som, "Ah! Detta är en perfekt roll för Christoph Waltz." Sedan skriver Tarantino dialogen och historien för honom. Det är detsamma för mig när jag arbetar. Som "Detta skulle kunna vara en bra låt för Róisín [Murphy]." Vi är i kontakt, och det inspirerar mig. Jag hör hennes röst, jag lämnar utrymme för henne att arbeta. Jag vet vad hennes musikaliska historia är—det inspirerar mig. Även om dessa artister i slutändan inte sjunger på det, är det fortfarande trevligt att ha en vision. Det är bättre än ett tomt papper.

För åtminstone hälften av dessa låtar hade jag Damon Albarn i åtanke. Men det har ännu inte fungerat att han sjunger på en av mina låtar. Kanske i framtiden.

Hur är det att driva ett skivbolag som Pampa Records och hur skiljer det sig från att vara en artist på det bolaget?

Jag är glad att jag arbetar med Marcus. Han har ögon på logiken, det ekonomiska, strukturen, verksamheten och distributions-/produktionssidan av skivbolaget. Jag är mer av en A&R-kille bland mina vänner, som försöker hitta lite musik. Vi har ingen strikt affärsplan som vi måste uppfylla. Om bra musik når oss—vilket inte är så ofta eftersom vi är väldigt kräsna och vi gillar att ha en skarp profil—så släpper vi den. Jag gillar att arbeta med mina vänner och kombinera musik, arbeta med dem i samarbete. Skivbolaget är en konstnärlig sak också. Det är som att ha en vision för något.

Finns det en filosofi för skivbolaget bortom att ge ut riktigt bra musik?

Det är en stark filosofi! Att hålla sig till våra personliga smaker, vilket är konstigt och riktigt speciellt, är viktigt. Men det finns ingen marknadsplan heller. Vi startade ett andra skivbolag kallat Hart & Tief för techno-musik. Det erbjuder lite mer frihet för artister att experimentera. Om något händer i studion som är för hårt eller monoton, har vi byggt denna plattform för dem, där de har gjort denna svårsmälta musik och de inte vill släppa det under sitt namn. Så detta är för mindre trick som vi hittar, nya kreativa kanaler för artister. Vi har ingen större filosofi än den. Nåväl, kanske är det detta: Vi vill inte förorena världen med mer musik som bara är medelmåttig. Vi vill bara vara ett tillägg, lägga till något som inte är där. Jag tycker att det är riktigt speciellt. Men jag tror att varje skivbolag är sådär [skratta].

Vad hoppas du att fans till dig tar med sig från returen av DJ Koze.

Jag skulle skratta om det stannade kvar hos dem länge i olika situationer: ensamma, med andra människor, utomhus eller inomhus. Jag försöker presentera en liten värld som ger mening för mig. Jag vet att det inte är så lätt att anpassa sig till det, men om du anpassar dig och är bra mot det, hoppas jag att det kommer att vara din vän under en tid. Tills nästa skiva kommer.

Tror du att nästa kommer att komma snabbare?

Um... Jag vet inte. Jag vet inte. Jag hoppas att du fick några svar som du kan använda!