Rida igen

Tyvärr hade pressen i mitten av 90-talet övergivit de akter de kallat 'shoegaze' till förmån för att hylla den nostalgiska, kött-och-potatis indie-rocken från Britpop. Shoegaze—texturalt, androgyn, tvetydig, melankolisk och sensuell som den var—blev karikerad som högdragen och pompös i den nya epoken av knasiga Supergrass-videor och Damien Hirst som drog ut sin penis på restauranger i London.

För att vara rättvis, hade Ride också lidit av interna konflikter. Detta visades kanske bäst på bandets näst sista skiva, Carnival Of Light, där kompositionerna av chefslåtskrivarna Andy Bell och Mark Gardener var separerade på varsin sida av LP:n. Efter Rides splittring bildade Bell Hurricane #1 och spelade sedan i en senare Oasis-uppsättning och därefter i Liam Gallaghers Beady Eye. Gardener arbetade samtidigt med The Animalhouse och på olika solo- och samarbetsprojekt, och gjorde en sidoflytt till produktion och mixning.

Sedan Britpops egen stjärna falnat, har shoegaze återfått sin trovärdighet som en fenix ur askan, hållandes en stor rack av distorsionspedaler i sina svedda klor. Unga internationella shoegazers dök upp: amerikanska grupper som A Sunny Day In Glasgow, till exempel, samt Rysslands Pinkshinyultrablast och en mängd sydamerikanska akter. 2013 släppte det slutna My Bloody Valentine äntligen sitt sedan länge efterlängtade tredje album. De senaste åren har också sett återkomsten av Slowdive, The Jesus & Mary Chain och Swervedriver.

Med bandets relationer åter förenade, den kulturella klimatet på deras sida igen, och Beady Eye inte längre en pågående fråga, är nu den perfekta tiden för Rides återkomst. Det skulle vara fel att tro att kvartettens nya material bara strävar efter att replikera tidigare bedrivelser, dock. Producerat av DJ:n Erol Alkan, är Weather Diaries långt ifrån självderiverande. Till utsökt effekt är albumet fyllt av fräscht desorienterande ljud och moget låtskrivande som drar nytta av livserfarenheter, moderna tvärgenrepåverkningar och samtida teknik.

Talande från sitt studio i Oxford, reflekterade Mark Gardener över ombildningar, rivaliteter och inspelningar.

VMP: Hur nervös är du inför att släppa Rides första album på 21 år?

Mark Gardener: Det finns lite ångest. Nostalgia är ett så kraftfullt vapen och det kommer alltid att vara svårt för folk att ge det en chans för människor blir fästa vid det som de har känt till över åren, och det är okej. Men det finns mer entusiasm. Vi är ganska hårda mot oss själva. Det har passerat vårt filtertest, som är vi. Det får oss att må bra och jag har kört runt och lyssnat på albumet och verkligen njutit av det. Det finns också lättnad eftersom det tog en tid att göra.

Vi släpper en skiva vid en tid när folk behöver mycket musik och roligt för att det händer mycket skit just nu. Det finns mycket riktigt bra musik på radion för tillfället och det finns några riktigt bra band runtomkring. Kanske är det så det fungerar. Ibland blir landskapet tufft, politiskt och mer allmänt, och då behöver folk konst mycket mer. De behöver dessa saker för att distraheras från Donald Trumps och Theresa Mays i världen.

Var skulle du ranka det bland Rides tidigare album?

Jag ser det, märkligt nog, som en fortsättning från Going Blank Again (1992). Varje band säger att deras nya album är bättre än något de gjort men på många sätt är detta så. Carnival Of Light gick lite höger och vänster mellan mig och Andy. Tarantula var bara ett uppbrotts-, kraschskiva för oss. Vi hade fördelen av efterklokhet när vi gjorde detta. Vi kände att hur vi arbetade tillsammans som grupp under Going Blank Again-perioden var sättet på vilket vi spelade våra styrkor, så vi hade det i åtanke när vi spelade in denna skiva. Samtidigt vill vi inte upprepa oss själva.

Detta kan vara min favorit Ride-skiva.

Jag menar det. Ganska mycket konst och musik är byggd på smärta och svåra perioder och kanske har vi alla upplevt det. Vi har blivit sparkade runt av livet och alla de saker du har när bubblan av att vara i ett band har spruckit. Du kan verkligen hämta kraft från det. Jag tror vi lyckades med det på denna skiva. Det är som en ny debut för oss. Vi är bättre sångare nu. Vi är bättre spelare. Som Steve Lamacq uttryckte det, Loz [Colbert, trummor] och Steve [Queralt, bas] har inte tappat farten. Det finns fortfarande en kant där. Vi har en sorts själ nu. Jag menar inte som Otis Redding-själ. Bara en själ som kommer när du blivit äldre och sliten och som inte fanns där när du var 20 och stenad och bara sa 'wahey.'

Ditt nya material är influerat av William Basinski.

När vi först kom tillsammans igen för att repetera, slutade vi med att peta runt i studion och spela saker för varandra och Basinski dök upp. Den videon av Tvillingtornen som långsamt förfallit var stor för oss så det har definitivt en inverkan, och en direkt inverkan på det instrumentala spåret “Integration Tape.” Men det är inte ett Basinski konceptalbum eller så. Steve, som initialt arbetade i en skivaffär, jagar alltid efter musik så han matade alltid bandet med intressant, udda musik och det fortsätter. Jag har lyssnat mer på elektronisk musik de senaste åren men det betyder inte att du plötsligt låter som Boards Of Canada. Vi är alla intresserade av mycket olika saker.

Det hörs att det kommer fram.

Vem vill vara endimensionell? Vi känner oss inte så som människor. Jag vet att vi blir märka med 'shoegaze' och 'psychedelic rock.' Det är allt okej. Det kan komma en ny tagg för det vi gör nu. Vem vet? Vi har alltid haft en 'Ride'-grej som händer när jag och Andy sjunger och det finns vissa element som kommer att följa med, men jag tror inte någon av oss vill upprepa oss på något sätt. Vi vill bara göra det intressant för oss och kanske kommer det då att vara intressant för de som kommer för att se oss. Om de kan höra nya saker, det vill säga, och inte bara fortsätta be om 'Vapour Trail!' Ha.

Känner du en känsla av rivalitet gentemot andra återförenade shoegazers?

Du menar Slowdive?

Och Swervedriver, My Bloody Valentine…

Jag känner inte till den nya Valentine-skivan särskilt bra men jag har alltid respekterat dem och Kevin [Shields] är en toppenkille. Jag har alltid tyckt att Slowdive verkligen hade något. De fick mycket kritik då. Deras nya låt som fortsätter att spelas på radion är fantastisk. Märkligt nog påminner den mig om China Crisis. Och jag tyckte faktiskt mycket om China Crisis. Det finns många bra band där ute nu och om du ska komma tillbaka och göra detta igen måste du vara jävligt bra annars kommer det inte att funka. Jag antar att jag skulle vilja att vårt album hamnar på listan och gör lika bra ifrån sig som Slowdive gjorde. Annars blir det lite, 'Åh, fan.' Så det finns en liten rivalitet i det avseendet.

‘Shoegaze’ var ett skällsord i pressen ett tag. Är du medveten om att det sakta blivit coolt igen?

Det verkar verkligen vara en genre nu, medan det var en kritik tidigare. När vi först hörde det, hade vi turnerat världen och haft en fantastisk, mycket rock 'n' roll tid, allt vi drömt om att göra. Vi kom tillbaka till England och pressen började plötsligt kalla oss shoegazers och vi var tvungna att hantera det. Jag antar att krautrock inte var ett smickrande term för Can och Neu! men de gjorde fantastisk musik. Den där Britpop-grejen var alltid dömd att misslyckas för den blev för mycket kopplad till mode. Och det stör mig alltid när folk börjar vifta med flaggor, såvida det inte är en fotbollsmatch. Det var som, vad händer här? 'Vi ska erövra Amerika.' Ja, ni är inte riktigt The Beatles och The Stones, eller hur?

Man vänjer sig vid att Ride pratas om och då nämns shoegaze. En sak som störde mig med det var idén att vi inte brydde oss eller att vi inte var passionerade över vad vi gjorde. Föreställningen att du bara står där, tittar ner. Det irriterade mig eftersom vi faktiskt var riktigt passionerade över vad vi gjorde. Okej, vi var inte U2 eller Queen och vi var inte intresserade av att använda deras trick på scen. Men samtidigt gjorde vi ett bra ljud och vi menade det verkligen och det är i slutändan därför det fungerade och stod emot tidens gång.

Finns det några band du skulle vilja se återförenas?

Du ser, detta är min hyckleri. Jag tycker nästan att det är en dålig idé eftersom folk kommer tillbaka och de är inte lika bra som de var. Jag hoppas att vi är undantaget från regeln. Jag antar att den enda jag skulle vilja se skulle vara The Smiths. Jag skulle bara älska att se dem. Det är så osannolikt. Man vet aldrig. Jag gjorde ett album med Robin Guthrie, och Cocteau Twins var ett annat otroligt band. Folk pratar om Valentines men Robin hade mycket att göra med att uppfinna det vackra eteriska ljudet med gitarrer. Det kommer troligen aldrig att hända heller. Det behöver det förmodligen inte. Jag går inte på så många konserter nu. Jag ser band när vi spelar på festivaler. Slowdive är i stan ikväll men jag tror inte att jag kan gå eftersom jag tar hand om vår 3-åring. Jag bara älskar att lyssna på skivorna och det spelar ingen roll för mig om folk är tillsammans eller inte längre.

Tror du att Oasis kommer att återförenas?

Ha ha. Jag har absolut ingen aning. Andy kanske har mer av en idé om det. Jag lyssnade just på Liams nya låt och den lät väldigt Oasis men antar att det alltid kommer att göra det eftersom han har den fantastiska igenkännbara rösten. Jag tyckte att de första par av Oasis album var fantastiska, jag gillade deras vibe och jag gillar dem som människor. Vi kände dem lite innan allt tog fart. Jag har absolut inget emot Oasis. Det var lite konstigt men jag var inte förvånad när Andy blev en del av det eftersom de var den verkliga grejen då. Jag tror att det första Liam någonsin sa till mig var, 'Vi har fan OX4 på vår telefonsvarare.' Så det var bra att veta. Vi klarade Liam-testet!