Oxbow, Succumb, och majs bästa metal

Oxbow: Thin Black Duke (Hydra Head)

Jag skulle vilja tro att jag är en okej skribent, men jag är verkligen ingen Eugene S. Robinson. Om Hunter Thompson var en svart punkare som kom in på Stanford och hade en smak för noir, skulle han vara mycket som Robinson, och dessutom bättre utseende! Han har inte bara skrivit en fantastisk bok om kamphistorien — helt enkelt kallad Fight — han är också en faktisk fighter själv, vilket gör hans tuffa kille-flöde helt naturligt. Förutom att vara mannen varje man bör sträva efter att bli, är han också sångaren för Oxbow, en grupp som du kan kalla ett rockband bara för att de har en traditionell rockbanduppsättning. Robinson är inte så mycket en sångare som han är en kanal för smärtor och extasier, och resten av bandet spelar muskulöst, men tänker som ett jazzband. Thin Black Duke är deras första skiva på ett decennium, och det är den konstiga rockskivan du har behövt i år. Strängar och horn gör att detta känns mer som chamber pop än metal, och de sofistikerar inte rocken så mycket som rocken ger dem den löshet de har längtat efter. Duke är inte en skiva för middagspartyn för att påminna dina vänner om hur du brukade vara en vild rockstjärna innan du tog det där jobbet på investeringsfirman; det handlar om hur flexen — en dans av kraft och list — anpassar sig med tiden.

“A Gentleman’s Gentleman” är bara gudomligt sexig, och det är på det sätt Robinson utövar aggression. Han är nästan otydlig i början, grymtande och morrande, avtäcker en bluesig ruggighet allteftersom han fortsätter. Detta är avsiktligt: han vill göra sin avsikt tydlig genom att blockera språket, utan att utlämna all sin vrede på en gång. Det närmaste du kan snäva ner Duke till är noise rock, och har du hört ett band som gör push and pull så delikata som de gör på “Letter of Note?” Eller omdefinierar skronk med grace, som de gör på “Host” och “Other People?” Duke har mycket mer på gång än det först verkar, och flera lyssningar kommer att göra dig medveten om hur i takt Oxbow är med sig själv — en av de mest belönande albumen 2017, utan tvekan. Och låt oss ta ett ögonblick för att fira Hydra Head som ger ut skivor igen. Valde de en storslagen återkomst eller vad?

Succumb: Succumb (The Flenser)

Förra månaden skrev jag om Extremity, ett nytt death metal-band från Bay Area som består av seriösa veteraner med en förkärlek för skitig gammal skola. Om du letar efter något som är lite mer udda, har Oakland ett annat fantastiskt växande death metal-kvartett, Succumb. Deras självbetitlade debut dyker också ner i det mörka från tidigt '90-tal, om än med en experimentell kant. I centrum står sångerskan Cheri Musrasrik (som tidigare var i Pig DNA, som prydde vår första kolumn), och hon har en konstig relation till rymden här — hennes röst är avlägsen, men hon försöker ständigt dra in dig, så det känns närmare än vad det faktiskt är. Det är ganska likt vad australiensiska band som Impetuous Ritual och Grave Upheaval gör, och det finns också dessa bandens inflytande i Succumbs riffande. Visst, det är mer kompakt, men det finns fortfarande ofta sneda hack och skrik, särskilt i “Survival.” “The Flood” är ett annat exempel på hur de studsar runt utan att slå ut sig själva från banan, böjande konventionen just tillräckligt för att både hedra och undergräva Morbid Angels egen otålighet på greppbrädan. Trummisen Harry Cantwell, som spelar i Bosse-De-Nage och tidigare var i Bay Areas mästare av True Metal Slough Feg, håller takten med den oförutsägbara svingen från Musrasrik och gitarristen Derek Webster, aldrig stelna för perfekt och ger den drivkraft som detta material behöver. Det har verkligen varit ett utmärkt år för death metal, både från dess skapare och från nya band som Succumb. Och precis som Immolations Atonement, vet Succumb hur man balanserar mellan konvention och abstraktion.

Drug Honkey: Cloak of Skies (Transcending Obscurity)

Ett skämt mellan mig och VMP:s seniorredaktör Andrew Winistorfer är att han vanligtvis tror att jag hittar på de band jag skriver om. Och givetvis, jag måste övertyga honom extra hårt att ja, det finns ett band som heter Drug Honkey (Redaktörens anmärkning: Jag köper det inte). Det industriella doom-bandet från Chicago har varit aktiva sedan 1999, även om de sällan nämns i samma andetag som mer kända band från stadens mer vänsterorienterade sida som Yakuza och Atlas Month. Cloak of Skies kan förändra det. Sångare Paul Gillis är också långvarig sångare för Morgue Supplier, och Skies är genomdränkt av death metal-smuts, filtrerad genom mörk psykedelia. Skriande ljud, krockande panning-röster, och gäst-saxofon från Yakuzas Bruce Lamont (metallens go-to saxofonkille) gör att detta känns snett, som ett sludgeband som rekryterades för en remake av Altered States. Deras Godflesh-inspiration är så framträdande att Justin Broadrick själv bidrog med en remix av “Pool of Failure,” vilket för fram basen medan resten av spåret sänks. Så ja, även med ett namn som Drug Honkey, borde du inte ignorera detta.