När Du Var Ung: Simple Plan

When You Were Young syftar till att återvinna musiken från våra förvridna ungdomar från de repade mix-CD-skivorna under våra bilsäten. Varje utgåva kommer att täcka musik som författaren älskade som tonåring innan de gick vidare till "coolare" musik, vad det nu innebär. Denna utgåva handlar om Simple Plan.

Min pappa samlade på skivor, men spelade aldrig dem. Min mamma älskade musik, men köpte aldrig musik eller gick på konserter.

Jag hittade och lyssnade på ny musik via radion eftersom staden jag växte upp i (Reno, Nevada) var liten; de radiostationer vi hade var begränsade till Top 40, Classic Rock, Country och en enda Alternativ Rock-station. Mina föräldrar spelade bara Top 40- och Classic Rock-stationerna, så det var vad jag växte upp med. Eftersom jag aldrig hade en äldre syskon eller en väns äldre syskon som kunde visa mig musik, växte jag upp med mainstreammusik och var naiv för annan musik som hände i världen.

Det var någon gång i grundskolan som jag började lyssna på den nämnda Alternativ Rock-stationen, eftersom det var stationen som spelades på skolbussen. Det var under den tiden som jag också började gilla band som Green Day och Blink 182 när mina klasskamrater lånade mig några av sina album. Jag hörde någon eller några av deras singlar på radion, men i den åldern var det väldigt sällan jag gick ut och köpte ett album, om jag ens hade något eget fortfarande.

När de där vännerna lånade mig de albumen, hittade jag äntligen musik som jag kunde relatera till. Musik som jag inte bara gillade för att den var på radion och mina föräldrar ville lyssna på den. Musiken blev en helt ny grej för mig. Den blev min.

Året var 2002 och jag gick i 8^e klass. Jag minns en eftermiddag då jag tittade på TRL och såg detta nya band. "De" var Simple Plan och de hade just premiär för sin musikvideo till "I’d Do Anything." Jag var så nyfiken på vilka de var och hur de fick Mark Hoppus att delta i en av deras låtar.

Detta var runt den tid jag började besöka skivbutiker på veckobasis. Mest Tower Records och Sam Goody, men det fanns också en lokal second hand-skivbutik som hette Soundwave som jag gick till vid mycket sällsynta tillfällen. Under en av dessa tillfällen plockade jag upp Simple Plans debutalbum No Pads, No Helmets, Just Balls…

Att lyssna på deras album för första gången kändes som att lyssna på låtar som var skrivna specifikt för mig. Eftersom jag inte passade in i skolan var detta album betydelsefullt för att låta mig veta att jag inte var ensam. Jag blev retad för min talsvårighet så jag skulle vara tyst och då skulle de göra narr av mig för att jag var "den tysta ungen." Låtar som "I’m Just A Kid" och "The Worst Day Ever" var låtar som hjälpte mig att hantera.

Det är en fascinerande sak när man tänker på artisterna man gillar, och hur några av dem blir som familj för en. Man måste undra vad det var med de artisterna som fick en att gå längre än bara att lyssna på deras musik, de saker som fick en att vilja lyssna, titta eller läsa en intervju med dem och ha förmågan att bry sig om vad som händer i deras liv. För mig med Simple Plan började det helt enkelt för att jag kunde relatera till deras musik vid en tidpunkt då jag verkligen kände att jag inte passade in någonstans.

Efter att ha sett deras dokumentär-DVD från 2003, A Big Package For You, kändes det som att den inte bara drog mig närmare dem utan också till musikbranschen. Under de få åren innan sociala medier helt eliminerade gränserna mellan musiker och fans var denna DVD något speciellt. För att vara helt ärlig, det är det fortfarande.

De fångade saker som var mycket monumentala för bandet medan de hände. DVD:n hade detaljerat material av dem i studion när de spelade in sitt debutalbum, fotograferade albumkonsten, spelade in videor för "I’m Just a Kid," "I’d Do Anything," "Addicted," och "Perfect," och flera turnéer (inklusive deras första turné som öppnade för Sugar Ray innan deras debutalbum kom ut). Filmen inkluderar också deras mindre glamourösa stunder, som när de åkte utomlands för första gången, till Tyskland, där det officiella antalet deltagare för en av deras shower var runt 12 personer.

År 2004 släppte Simple Plan sitt andra album, Still Not Getting Any... Vid den här tidpunkten hade jag just bytt gymnasium, vilket för någon som gått i grundskola genom gymnasium med alla samma barn, var en helt ny värld. Eftersom jag inte är en utåtriktad person var det svårt för mig att börja om från början och introducera mig själv för folk, särskilt mitt under en ny skoltermin. Jag blev ännu mer fördjupad i musiken. Jag började läsa Alternative Press regelbundet och hade MTV2 på så ofta jag kunde på den lilla TV:n i mitt rum. Varje morgon spelade de i timmar med musikvideor, och en av videorna som alltid sändes var Simple Plans "Welcome To My Life." Så corny som det var, kunde jag relatera till textinnehållet.

Jag var i en ålder där man blir medveten om att gymnasiet kommer att ta slut och man behöver tänka på vad som komma skall. Det enda som någonsin korsade mitt sinne var att arbeta inom musikbranschen, och den enda del av musikbranschen som jag på något sätt förstod var affärsverksamheten på skivbolag. Mitt drömjobb var att bli A&R-representant.

Med åren som gick kämpade jag för att hitta ett sätt att ta mig in i musikbranschen från min lilla stad och hade diverse jobb inom detaljhandel och studerade företagsledning och kulinarisk konst, men jag kunde inte få upp intresset för något av de områdena. Jag hade en ivrighet att börja arbeta i branschen och försökte så hårt jag kunde att skapa kontakt med personer som redan lyckats inom musiken, fråga om de behövde fjärrpraktikanter eller om de hade några råd för någon i min situation. När jag faktiskt fick svar var de alla "nej" eller "Förlåt, jag vet inte vad jag ska säga" eller "Få riktig livserfarenhet."

Till slut, år 2011, fick jag ett genombrott. Grundaren av en liten online musikmagasin skulle ta mig som musikjournalist. Som någon utan erfarenhet av att skriva, och med minimal fotografierfarenhet, var det ett perfekt sätt att börja engagera sig i scenen från den plats jag befann mig i. Allting kom full cirkel när den första telefonintervjun jag gjorde som musikjournalist råkade vara med Pierre Bouvier från Simple Plan.

Jag spenderade timmar med att förbereda mig för intervjun genom att forska om tidigare intervjuer de hade gjort. När jag väntade på att han skulle ringa till intervjun kändes det som att mitt hjärta skulle hoppa ur bröstet på mig. Jag skulle inte beskriva mig själv som en vältalig person och det är särskilt sant när jag är nervös. Från mitt perspektiv kom allt jag sa ut precis motsatsen till hur jag avsåg det. Jag stammade, blandade ihop ord, och försökte förbli cool genom att gå med strömmen och ställa improviserade frågor, vilket gick fruktansvärt. Jag skulle aldrig kunna avgöra om det bara var i mitt huvud och jag överdrev allt, eller om jag verkligen var så dålig. Efter intervjun var jag ett känslomässigt vrak.

Om jag då hade vetat vad jag vet nu om att göra grundliga och djuplodande intervjuer, skulle jag definitivt ha undvikit några frågor. Det som är extremt tydligt om den intervjun, en del som inte får mig att rysa, är att han pratade om hur de alla vet att de inte är "det coola bandet." De vet att de inte är ett band som musikbranschen omfamnar lika mycket som fansen gör. Han talade om hur de visste att de inte uppfinner hjulet på nytt, men de gör musik som de älskar och som förhoppningsvis folk kan relatera till.