Morgan Wallens stora, dumma, roliga dubbelalbum 'Dangerous'

Tills han hade det No. 1-album i Amerika förra veckan, är det möjligt att din främsta kontakt med Morgan Wallen var när han, denna höst, under den mest förödande pandemin som någon av oss någonsin (förhoppningsvis) kommer att uppleva, blev avstängd från en uppvisning på SNL när TikToks dök upp som visade countrysångaren som festade och bytte saliv på barer utan mask under firandet för en college-fotbollsmatch. Det var ett riktigt "leva av svärdet, dö av svärdet"-ögonblick för Wallen, som är skyldig mycket av sin utan motstycke framgång — en ingen för två år sedan, till toppen av Billboard nu — till viral berömmelse på TikTok, som nästan blev hans undergång via samma app. Att vara fan av modern country innebär att erkänna att personerna bakom dessa låtar ofta kommer att göra saker som du skulle blockera folk för på Twitter, och det har sammanfallit med Morgan Wallen-upplevelsen: Han gör något dumt, ber om ursäkt, går på en försoningsturné, och du hoppas att musiken är bra i slutet av allt plaskande och felaktigt agerande offentligt.

Vilket, mer till poängen här, Morgan Wallens nya album, Dangerous gör, tja, allt annat med Wallen, men en blipp i bakgrunden: Det här är ett djärvt, stort, dumt, catchy album, och plockar inte bara upp facklan av Bro-Country — en genre som har känts som om den har avtagit de senaste åren — utan gör facklan till en bål. Bekymren med detta album är så raka som de behöver vara: whiskey, kvinnor, lastbilar, hemstäder, öl, att gå country och båt-högtalare som går boom, boom. Men Wallen klarar sig på charm, smart låtskrivande, och mer självsäkerhet än han kan hantera; Dangerous är 30 låtar långt, en Exile on Main Street för att spela över en dålig Bluetooth-anslutning i din Silverado.

Det finns två dominerande lägen på Dangerous: Den motstridiga, sorgsna balladen och de upp-tempo Stone Cold Steve Austin ölpartysångerna. Dangerous är grovt uppdelat mellan dessa två lägen per album; de första 15 låtarna är tunga med några av Wallens bästa ballader, som “Somebody’s Problem,” “Sand in My Boots,” “7 Summers,” “More Than My Hometown,” och “865.” Wallen steg först fram på programmet The Voice, så det borde inte komma som en överraskning att hans honungiga, sandiga, växande röst är formbar nog för att hantera alla ballader, och han kan till och med gå i clinch med Chris Stapleton på “Only Thing That’s Gone,” och skickligt täcka Jason Isbell’s råa nerv “Cover Me Up.”

Det är på partylåtarna som Wallen verkligen lyser klart; “Country A$$ Shit” är singeln mest singulart absurd och härlig sedan några av de tidiga Florida Georgia Line-låtarna, med Wallen som sjunger: “Mellan att jobba av det och få det tuggat / Det finns inte mycket country-rumpa kvar i dessa gamla blåjeans / Men vänta lite, hela världen kan kyssa det / För jag och min country-rumpa ska fiska” med en blandning av attityd och uppriktighet som är omöjlig att inte heja på. “Beer Don’t” har Wallen som hittar en medskyldig partner för dåliga beslut i den burken med PBR, “Whatcha Think of Country Now” ger nytt liv till “country-killen visar stadsflickan hur landet är”-trope, och “Need a Boat” handlar, ja, om att behöva en båt. Titellåten, med sina whoo-whoos och tempo avsett för dagdryckande, verkar dömd att dominera country-radio under de kommande två åren, det sanna tecknet på Dangerouss framgång: Den här grejen är fullspäckad med potentiella hits.

Vid tidpunkten då Dangerous kulminerar i sin 30:e låt, den Eric Church-skriven “Quitting Time,” en uppbrottsballad som Wallen sjunger rent vackert, har albumet pågått längre än vissa Pixar-filmer, men känslan är aldrig riktigt sådär lång. Det här är ett långt album som har tillräckligt med kurvor, och tillräckligt med njutning för att kännas som en verklig resa. Wallen kanske fortfarande får mer mainstream-press för hur han lyckas trampa på en liknande räf men han har redan stigit till landets kung, och nästa steg är världen.