Jag tycker dock att det måste finnas en viss renhet här. Ett mjukt åskväder på morgonen som skulle göra detta tydligare. Ett sätt att medge att vi är pianotangenter och att våra liv känns närmare.
Det måste finnas ett ord som betyder blå fågel, men på det sätt vi ser dem. Ett ord som betyder skör och årstidens barmhärtighet. En vers som säger att vår helighet är våra delade ofullkomligheter. En plats jag kan pilgrimsfärda till och göra mina bekännelser:
Att jag är monstret som bor under min säng. Att jag är televisionen som fortfarande är statisk i ditt huvud. Att jag har föreställt mig en större lycka än jag någonsin har känt. Att jag är mynten jag kastar ner i brunnen. Att jag lägger ut delar av mig själv för att känna djupt igen. Att jag sveper mig i plasten av utvecklingstrender. Att jag var lappen som du lämnade på bordet. Och du var hoppet som suddades ut i fabler.