Långsam bränning: Darkside's 'Psychic'

Att försöka hålla sig á jour med nya skivor känns ofta som att försöka stoppa en damm med en bit tuggummi; översvämningen kommer att fortsätta oavsett om du gillar det eller inte, och du kommer att missa några saker. The Slow Burn är vår kolumn där skribenter pratar om album som de "missade"—vilket i dagens musik-Twitter-era kan betyda att de inte lyssnade på det under de 5 dagar som det kom ut—in och varför de ångrar att de inte kom till albumet förrän nu. Denna utgåva täcker Darkside's 2013-album Psychic.

Inte ens ett år efter att Nicolas Jaar och Dave Harrington släppte Psychic under namnet Darkside, väl efter att det buzzade och dominerade varje årslutlista från 2013 med en känsla av anständig smak, meddelade de på Facebook i augusti 2014 att deras projekt plötsligt "kommer att avslutas, för nu." Efter att de avslutade denna osäkra avsked med ett stopp vid Brooklyn Masonic Temple månaden därpå, förblev deras debutkollektivalbum utställt i skivbutiker -- jag menar, vinylskivan för det var fortfarande på en utställningshylla i Hoboken-butiken där jag köpte den, åtminstone.

Magnetiserad av den lysande, lila klumpen på framsidan av omslaget, och retrospektivt nyfiken på all beröm som det hade översvämmats av vid släpp, var jag övertygad om att detta skulle vara ett bra köp, trots min egen lilla irritation över att vara en senkomling. Jag hade bara hört lite av duoens musik några månader tidigare, medan de fortfarande var aktiva, och kom inte ihåg så väl vad som stilistiskt utmärkte dem. Men jag ägnade mest tid åt rock och metal under 2013, ändå, och det mest elektroniska min smak kom åt var med Oneohtrix Point Nevers frenetiska, köttmalda new age på R Plus Seven, så Darkside’s chilliga elektronika skulle inte riktigt ha passat in i min smak det året.

För en kortvarig karriär hade Jaar och Harrington åstadkommit så mycket tillsammans under den. En av deras initiala utflykter blev viral, ett remixalbum av Daft Punk som heter Random Access Memories Memories: Under namnet Daftside återanvände de Daft Punk-låtar som analoger för att visa de toner som skulle vara i full gång på deras debutalbum tillsammans -- ambient vit brus, sparsamma funk-likande melodier, chopade och skruvade sångpartier, och mycket mer. Även bortom Darkside har de två samlat på sig en skyskrapande mängd prestationer respektive, Jaar med sin älskade BBC Essentials Mix från 2012 och sitt Other People-imprint (vars roster har namn som William Basinski och St. Vincent); och Harrington med sin pågående investering i New Yorks experimentella jazzscen och den 12-manna ensemble han för närvarande leder (Dave Harrington Group), som inkluderar Jaar som medlem.

RAMM hörde Darkside ta sig an en del av de mest typiska danslåtarna. Det remixalbumets tie-dyed tolkningar av Daft Punk stärkte den slutliga triumfen av Psychic, vars dimmiga och metamorfiska ljud inte är olikt den svävande klump som fångade min blick på omslaget. För all genrelångd som den utför, är Psychic’s låtlista kännetecknad av ett ljud som är, allt på en gång och genomgående, kalejdoskopisk och intensivt ödmjuk.

Även om jag inte var så investerad i albumet mitt under hypen kring det, var jag medveten om duoens närvaro och deras stigande beröm, som när jag klickade på deras första tecken på (vad som då var) nytt post-RAMM material. De hade laddat upp ett klipp som visade en stor skara grå moln som svepte in över eftermiddagshimlen i Monticello, NY, en film som liknar Basinskis visuella följeslagare för hans Disintegration Loops. Låten i detta Darkside-klipp är "Golden Arrow" och den tar över 11 minuter att utvecklas, vilket sammanfaller med den långsamma rörelsen av den grå molnformationen ovanför.

När jag uppmärksamt hörde den i sin helhet för första gången, i kontext av Psychic på dubbelvinyl, uppslukade den himmelska hip-hopen av albumöppnaren "Golden Arrow" mig som det mest avslappnade tomrum för ljusår. Långa orgel-drönare övergår till en fluffig kick som gör en fyr-på-golvet, medan statisk phenomena dånar i bakgrunden. Det som låter som en violin dämpad bortom tro kan istället vara klarinett, ett av de instrument som Harrington krediteras för. Det finns en liten paus vid en punkt, som kort återkallar låtens orgel-ambient intro -- sedan kommer en tight hip-hop beat in, när Harrington loopar en silkeslen, dämpad riff ovanpå. Som att zooma förbi varje bil längs Los Santos Freeway, är andan av "Golden Arrow" smidig, sensuell och perpetuell.

De tidsreser till nästa decennium för den 70-tals funk-inspirerade "Freak, Go Home." Den är laddad med omvända ljudklipp, förvridna kyrkokör röster, och andra experimentella effekter, men basen är en obeveklig breakbeat -- den typ av smutsiga, bootleg groove som sover i lådorna på Rock & Soul eller Turntable Lab, bara och väntar på att bli grävd upp. Percussion är allt på "Freak, Go Home," med det Meters-y breakbeat samt dess cowbells och andra små ljud; det sätter funk i Darkside’s "ambient funk."

Men för alla stilar och tidsperioder som Jaar och Harrington berör, lyckas duoens eget material kännas genreslös. "Ambient funk" kommer nära, men de kan inte definitvt nerslås. Förutom deras olika respektive sido-projekt, är Darkside inte som något annat elektroniskt band på senare år. Jag gillar att tänka på dem som mer i linje med rockinriktade band som Stereolab och Tortoise, två sällsynta exempel på band som har hyllat karriärer som är för fyllda med olika stilar och kreativa evolutioner för att definieras (även om "post-rock" tenderar att vara den återkommande etiketten för dem). Psychic är en slutprodukt som är sparsam men ofattbart djup, en bottenlös skattsök av experimentell coolhet. Det är åtta låtar som visar den magi som uppstår ur att inte vara bunden till ett enda ljud. Och om det verkar som för få låtar, har du uppenbarligen inte lyssnat än; även om det inte finns någon skam i att vara en senkomling.