Långsam blixt: Junior Kimbroughs blues

Åskan är ofta långsam i dessa stormar. Den blinkar avsiktligt, i långsamma stroboskop som tyst signalerar hur långt bort resten av ovädret är. Vi är alla uppfostrade att börja räkna sekunderna mellan blixten - ett, två, tre, fyra, fem - och knallen. Fem sekunder betyder att det bara är en mil bort.

IBlind kan du ibland se blixtarna. Du vet att de är där, du kan känna deras kraft i luften även med ögonen stängda eller täcket över huvudet. De har en viss vikt. En viss tyngd.

“Slow Lightning,” det sista spåret på David “Junior” Kimbroughs mästerliga debutalbum All Night Long, sägs ha spelats in under en av dessa stormar nere i kullarna i norra Mississippi. Men istället för att kurva ihop sig och söka skydd, fortsatte Junior att spela. Ensam.

“Bomulls-raderna och den tomma sträckan av tvåfilig asfalt skapade ett enhetligt landskap helt utan liv, förutom vår klocktorn-juke,” skrev producenten, bluesforskaren och journalisten Robert Palmer i liner notes. “Molnen rullade in plötsligt, och medan Junior sjöng en långsam blues, slog blixten ner på jukeboxen själv, vilket fick honom att tystna i slutet.”

Den jukebox Palmer nämnde var faktiskt Juniors hus. Nåväl, det var en gammal övergiven kyrka innan det blev Juniors ställe. Och eftersom Junior Kimbrough var 62 år gammal och i dålig hälsa när All Night Long släpptes, turnerade han mycket lite. Band som Rolling Stones, Sonic Youth, och U2 gjorde alla pilgrimsfärder till den heliga platsen i Holly Springs, Mississippi, bara för att höra Junior spela innan han dog bara några år efter att detta LP släpptes av Fat Possum Records.

Det är otroligt att All Night Long bara är 20 år gammalt, eftersom Junior återupplivar en anda som är lik den som Robert Johnson sålde sin själ för mindre än 100 miles bort på I-55 och västerut på Mississippi State Road 6. Det finns en gammal blues tradition på All Night Long, och det är inte Johnsons tvåminuters, 12-takters blues, Deltas själsfulla blues, eller Chicagos moderna, elektriska blues.

Bluesen som Junior spelade var några av de mest skyddade från yttre influenser, som folkmusiken som Alan Lomax spelade in i Appalachia och andra små samhällen fjärran från stadens stress. Faktum är att Palmer en gång sa till The Memphis Flyer, “Det har aldrig funnits några stora plantager [i norra Mississippi hill country] vid något tillfälle. Det har alltid varit små gårdar, många av dem svartägda, många av alla här nästan helt svarta. Och musiken häruppe har inte förändrats så mycket som musiken i Deltan. Det har verkligen förblivit ganska mycket detsamma generation efter generation, och det finns hela familjer av musikskapare här som går tillbaka tre eller fyra generationer.”

Dessa blues är glest, begränsat. De väver in och ut i I ackordet—grundtonen—under hela låtar, snarare än att gå kromatiskt ned längs en gitarrhals. De är ramlande och upprepande i hypnotiska, harmoniska droner. Aldrig en gång stoppar dessa blues på en resolutionsnot; nej, de fortsätter att cirkla och dyka tillbaka in i varandra som våra liv fortsätter genom varje bump och falsk ton tills de helt enkelt stannar.

Juniors samtida—granne, vän och rival (för att inte nämna VMP-alumnus) R. L. Burnside, och “Mississippi” Fred McDowell—spelade också en liknande stil av blues, eftersom de också kom från dessa norra kullar. Faktum är att Burnside's son spelar bas på All Night Long tillsammans med Junior och hans son Kenny Malone på trummorna. Trion spelade in live—inga spår, inga dubbar, inga omtagningar när tempot oavsiktligt ökar eller sänks—på Juniors ställe ute i leran och kullarna i norra Mississippi.

“Meet Me In the City” epitomiserar dessa blues. Junior sjunger samma noter som han spelar, vädjar, “Åh älskling, snälla / Snälla, snälla, lämna mig inte just nu / baby just nu.” Ibland när han missar ett ord, fyller gitarrlinjen i. Och orden, så enkla, men levererade med sådan elegans, förmedlar den mest ursprungliga känslan av längtan och vilja.

Men sedan smälter “Meet Me In the City” över i den sju och en halv minut långa “You Better Run,” en absolut skrämmande mord- och våldtäkt-ballad. Kombinationen av virveltrumman och bastrumman låter som ett ångtåg som rullar och ökar hastigheten. Juniors talade blues överlappar med hans upprepande riff, vilket skapar ännu mer friktion än vad de enkla, men, skrämmande texterna berättar. Ibland slänger Junior ner ett solo, men även när han gör det, fortsätter Burnside att spela samma inversion av riffet på basen så att den fascinerande magnetismen kan fortsätta.

Junior, för all sin hemlighetsfullhet, fängslar ändå lyssnarna, utan tvekan mer än hans medbluesmän och kvinnor från denna region. Han gav sällan intervjuer och när han gjorde så talade han gåtfullt eller abrupt. Och med endast tre LP:er för Fat Possum under 1990-talet (All Night Long, Sad Days Lonely Nights, och Most Things Haven’t Worked Out), samt ett postumt släpp (God Knows I Tried), erbjuder han lyssnare, fans och hängivna så väldigt lite material från vilket de kan häva mening.

Precis när du tror att du nått en förståelse med Juniors musik, väcker dessa blues dina tankar i kringgående rörelser tills du finner dig själv tänka på något helt annat, snarare än skivan som spelas. Hans blues framkallar de inte-helt-klara tankarna som invaderar din hjärna i de flyktiga stunderna innan sömnen tar över.

Så när du sätter ned nålen, låt Juniors blues vagga dig som regnet mot ditt tak. Om inte, förstås, den långsamma blixten väcker dig och upplyser dig först.

Hilary Saunders skriver saker, ofta om musik. Följ henne på Twitter @Hilary_Saunders.