Junis bästa metalrecensioner i Deaf Forever

Suffocation: …Of the Dark Light (Nuclear Blast)

Det har varit ett ovanligt bra år för dödsmetallens veteraner. Obituary och Immolation har släppt sina bästa skivor på åratal, och New Yorks dödsmetallinstitution Suffocation har också ett spektakulärt nytt album …Of The Dark Light. De har bara två ursprungliga medlemmar kvar, sångaren Frank Mullen och gitarristen Terrance Hobbs, och med trummisen Eric Morotti och gitarristen Charlie Errigo som ansluter sig till dem för denna skiva. De nya, yngre medlemmarna (de är i mitten av 20-årsåldern; resten av bandet är i 40-årsåldern) ger Light en tech-death glans; Hobbs' raffinerade spel, med rätt mängd av oförutsägbarhet, förblir orört. Suffocations ljud förblir i huvudsak oförändrat, vilket kombinerar intrikat dödsmetall med New York hardcore breakdowns. “Your Last Breaths” exemplifierar särskilt kontrasten mellan Hobbs' mörka melodier och hårda slams. “Return to the Abyss” är också anmärkningsvärt för den subtila gitarrambiansen underliggande, vilket tillför en liten, men nödvändig dimension till Suffocation-soundet. Mitt i all denna positivitet finns ett sorgligt element här: Light är slutet på ett förlängt farväl. Mullen sa i en intervju med Decibel [link] att detta kan vara hans sista album med bandet. Han turnerar inte längre heltid med dem, med Merciless Concept’s Kevin Muller som fyller i för honom. Dödsmetallsång kan remitteras — herregud, många dödsmetallmusiker är utbytbara om vi ska vara ärliga — men scennärvaro kan det inte, då Mullen hade en Everyman-joker-personlighet som gjorde Suffocation-konserter speciella. (Låtsas inte som att du inte ler när han gör karatehugg vid varje blastbeat.) Vad framtiden än må ha för dem, bevisar Light att deras framgång efter återföreningen inte var en tillfällighet.

Vallenfyre: Fear Those Who Fear Him (Century Media)

Converge-gitarristen Kurt Ballou är en av de mest efterfrågade metalproducenterna, och ger band ett rödglödgat, ofta svenskt HM-2-drivet sound. Vanligtvis arbetar han med nyare metallare och hardcore-grupper med metal-lutningar. Vad sägs om att producera faktiska metalveteraner? Ett band Ballou har jobbat med är Vallenfyre, sidoprojektet till Paradise Lost’s Greg Mackintosh, och det är en hyllning till Mackintosh huvudgrupps dödsmetallrötter, innan de blev ett goth-pop-rockband. (Gothic är en death-doom-klassiker, om du inte är bekant.) De skiljer sig från många grupper genom att den gamla skolans låtskrivning verkligen lyser igenom, och Vallenfyre’s tredje skiva, Fear Those Who Fear Him, är ytterligare en smällare på den fronten. Den svenska surren är tjock, och riffarna är ännu tjockare, inte olikt Asphyx under Entombed’s förtrollning. Fear fångar också döds ’n’ rollens catchighet av Wolverine Blues, vilket ger dessa låtar en känsla av kul och spänning som inte är komiskt, särskilt i en groovigare spår som “Degeneration.” Ballou lyckas få ut ett par hardcore-smällare från dem, som bevisats med de kortaste låtarna “Nihilist” (som det faktiska bandet Nihilist lätt kunde ha skrivit) och “Dead World Breathes.” Supposedly, Paradise Lost’s nästa album, The Longest Winter, kommer att likna mer deras dödsmetallförflutna. Även om det inte händer, täcker Vallenfyre mer än väl vår behov.

(På tal om Ballou: om du missade min intervju med honom och andra Converge-medlemmar som ser tillbaka på Jane Doe och dess liveföljare Jane Live, kan du läsa den här.)

Antichrist: Sinful Birth (I Hate/Electric Assault)

Svenska thrash-kvintetten Antichrist tog sin tid mellan debuten, 2011’s Forbidden World, och uppföljaren Sinful Birth, men när saker river så här hårt, måste man bara vänta. De tar från den snabbare och rasande attacken av tyska thrashband som tidiga Sodom och Destruction, samtidigt som de lägger till lite australisk kaos via Vomitor och några av deras landsmän Nifelhiem’s blackened speed metal. Även närvarande är en svag svartmetallkänsla i hur dessa riff flyter, glider och glider med en fluiditet som inte ses i mycket thrash, och i sångaren Anton “Steken" Sunessons heliga leverans. “The Black Pharaoh” kombinerar särskilt den fluiditeten med några av deras mest galna, whammy bar-missbrukande solon. Mot slutet är en tio minuter lång instrumental “Chernobyl 1986”, som påminner om två av de bästa sakerna med 80-talets thrash: dess besatthet av kärnvapenfallout, och dess steg mot att bli en mer sofistikerad, progressiv metalform under mitten av decenniet. Avsaknaden av sång fungerar faktiskt till dess fördel, eftersom det ger plats åt Filip Runesson och Gabriel Forslunds spel. Birth packar en smäll av traditionell thrash med några trick som gör Antichrist till en av de bästa nya gammalskolesbanden som finns. (De spelar i Austin ikväll, om du vill diskutera konspirationen om hur inget av banden jag pratar om är riktiga.)