Julien Baker och skönheten i att bryta samman

bild via Stereogum

I lördags kväll var jag på en liten hemmafest i södra Denver och det var en av de där höstkvällarna som tar sin tid att berätta vad som har legat på hjärtat. Långa meningar och whisky-cider och att trängas vid en brasa för att komma ikapp och prata affärer med en blandning av nära vänner och människor jag förmodligen aldrig kommer att se igen. Det är standarden här när man väl har rotat sig i det mysigare livet efter mitten av tjugoårsåldern och de nya sociala kretsarna. Det är en mycket lugnare, mer reflekterande skara.

Efter formaliteter som handskakningar med värden och att hitta en drink, fördjupade jag mig i en konversation med ett par andra Sydstats-importer om konstens roll och vikten, om någon, av vårt personliga engagemang däri. 2:a-termintankar jag vet, men hur annars ska man spendera en lördagskväll i förorten. Jag ska inte tråka ut dig med detaljer, men det väckte en mycket tystare tanke på min bilresa hem som återuppstod idag när jag först hörde Julien Bakers nya album Sprained Ankle. Detta: så många av oss upplever riktig, oironisk smärta utan någon tydlig väg ut. Livet misslyckas aldrig med att inte fungera. Och efter all hype av filosofiska debatter och existentiella kriser är vi, kanske ofixbara, fortfarande mycket i mörkret.

De flesta av oss har nog fått höra någon gång om vikten av att få sitt hjärta krossat. Det har blivit en av de Fyra Ädla Sanningarna om att lista ut saker, den ibland besviket slarviga för-evangeliet som vi sent tjugo-/tidigt trettioåringar predikar för varandra när rätt konversationsövergångar och ledtrådar ges. Jag tror att vi bara hittade på det, men det betyder inte att det är helt fel. Det finns något obestridligt viktigt i att nå slutet av sig själv för första gången och känna den dämpade utmattningen som följer med det. Något nödvändigt i att leva inom den vardagliga, okomplicerade saknaden. Något heligt i sorgen som följer med det som äter dig långsamt med en sked. Du inser så småningom att den sortens saker kommer att hända dig om och om igen på en mängd olika sätt och att "växa upp" har mycket mer att göra med att lära sig leva med din hunger än att göra din egen deklaration eller ha råd med det rätta huset. Men allt detta kommer senare. I början är det bara viktigt att det händer och att du är uppmärksam när det sker.

Av ljudet verkar det som Jules Baker just har gått igenom en särskilt svår version av det och Sprained Ankle är samlingen av berättelser hon levde för att berätta. Den är dyster, på ett kallt kvällsaktigt sätt, och den är full av den rika och spöklika frånvaro som gjorde For Emma Forever Ago så djupgående. Det finns också en nypa David Bazan-aktig ärlighet som är ett slag i magen varje gång den dyker upp. Detta album är ödmjukt och häpnadsväckande. Ett villigt porträtt av skönheten i ett sammanbrott och de första försiktiga rörelserna av hopp. En tålmodig uppmärksamhet på personliga brister och hitta de mediciner du verkligen behöver.

Och Julien Baker förstår de eleganta osäkerheterna som delas mellan våra djupaste rädslor, frågor och sanningar. Hon känner till vår kapacitet för självorsakad elände, och vår behov av att hitta vår väg hem. Och hon har tålmodigt vävt in alla dessa saker i ett anspråkslöst mästerverk som snabbt blivit mitt nuvarande favorit album. Förhoppningsvis, är detta det första av många fler album från henne.

Du kan lyssna på Sprained Ankle nedan:

https://soundcloud.com/6131records/sets/julien-baker-sprained-ankle