jennylee - \"Just det!\"

bild via FanPop

Vi har alla det där bandet som vi tycker talar endast till oss. Vi kopplar samman med deras musik och ingen annan gör det, och när vi äntligen ser dem live, inser vi att vi faktiskt inte är deras enda fans, utan det verkar som att 1 500 andra personer känner exakt likadant. Ett av dessa band för mig, och många andra, var Warpaint. Ett band som man kunde lyssna på ensam i sitt sovrum medan man dricker ett glas vin och beslutar om man ska gå ut och hamna i en massa problem med sina kompisar, dricka tills man somnar, eller bryta sig in i sitt exs hus och skriva svordomar i läppstift på hans badrumsspegel. Deras fusion av drömmiga vokaler och dimmiga gitarrer får en att känna som om man har klivit in i en mörk version av Alice i Underlandet. De söta sångerna bär en framåt, överlagda av de mörka undertonerna av de sneda ackorden, vilket gör det okej att ha tankar om att lura folk att älska en och sedan ta allt de äger.

Det är alltid lite spännande och nervkittlande när en medlem från ett älskat band går solo. Det är spännande eftersom givetvis ju mer musik desto bättre, och alla vill alltid veta stilarna hos specifika personer i de där banden. Men å andra sidan är det nervkittlande eftersom det väcker frågor som “Varför går du solo, går bandet i splittring?”, den klassiska “Bråkar ni?” och självklart den kommande oron “Behöver du rekommendation på en bra terapeut?”. I detta specifika fall är det Warpaints Jenny Lee Lindberg som har gått vidare på egen hand och gjort ett soloalbum. Vi känner och älskar henne 1: för att hon nästan är identisk med sin äldre skådespelerska syster Shannyn som var nästan varje indiepojkes fantasi på tidigt 2000-tal och 2: för att hon är en av de bästa basgitarristerna vi har i indiebandvärlden just nu. Hennes hjärtskärande baslinjer ensam kan få en att vilja kliva ur sängen och antingen råna en bank eller hamna i någon slags olaglig affär.

Nu, hon förändrar inte bara från Jenny Lee Lindberg till sin persona jennylee, hon visar oss också en sida av sig själv som vi kan bli ännu mer kära i. Hon ger oss glädjen av sin bas, bland andra element, det är ett huvudstup dyka ner i ren nyvågig shoegaze. Hon släppte först en albumteaser-video där vi kan ta en snabb resa genom hennes ljud. Låter oss ta del av hennes låtar “never”, “boom boom” och “he fresh” allt bakom en grynig, VHS-liknande filmning av henne som spelar instrument, skrattar, dansar runt i en balettstudio och ger oss den fulla lo-fi drömvärlden. Men oroa dig inte, hon går inte lätt på oss. Hon har fortfarande de gutturala ackorden och låttitlarna som håller oss med hög hopp om sorgligt mörka, dystopiska Los Angeles. Och lyckligtvis för oss, har hon samlat några bra musiktrupper att medverka på sitt nya LP, inklusive, men inte begränsat till, medkonstnären Stella Mozgawa från Warpaint, och Dan Elkan från Broken Bells.

Hon släppte också en fullständig video för “Never” som ser ut som en hemmagjord video från 80- eller tidigt 90-tal, av henne i studion, hennes dansande framför en spegel, och ger oss en färgskala och skarpa vinklar som passar så perfekt till hennes musik.

Kolla in hennes låtlista och försök att föreställa dig hur var och en kommer att låta:

01. blind
02. boom boom
03. never
04. long lonely winter
05. bully
06. riot
07. he fresh
08. offerings
09. white devil
10. real life

right on! släpps den 11 december på Rough Trade Records.