Referral code for up to $80 off applied at checkout

De tre kungarna av blues höll bluesen vid liv

Hur Freddie, Albert och B.B. hjälpte genren att överleva

Den October 26, 2021

Mitten av 50-talet stod bluesen vid ett – förlåtordvitsen – vägskäl. Musiken hade förvandlats till olika grenar (R&B, rock ’n’ roll) och hade integrerats i många fler (jazz, pop). Medan Chitlin Circuit och Chess Records fortfarande fungerade starkt, verkade det osannolikt att den generation som födde Muddy Waters, Little Walter och Howlin’ Wolf, som själva hade följt Robert Johnson, Skip James och Son House, inte skulle bli följd av en ny våg av unga talanger redo att predika sin blues. Men tack vare tre män med efternamnet King — tja, två i alla fall, men mer om det senare — fick bluesen ett uppsving på 60-talet, på grund av deras nyskapande av vad elektrisk blues kunde vara och låta som, vilket för alltid cementerade sin plats som de Tre Kungen av Bluesgitar.

Join The Club

${ product.membership_subheading }

${ product.title }

Gå med med denna skiva

I början fanns B.B. Born Riley B. King i Mississippi, B.B. slipade sin skicklighet i Memphis på Beale Street, där han fick sitt smeknamn, Beale Street Blues Boy — senare förkortat till Blues Boy — tack vare sina fantastiska gig runt det legendariska området i centrala Memphis. Kings huvudjobb i slutet av 40-talet och början av 50-talet var som en blues-DJ som ibland också spelade live-gitarr, men det var i juke joints, där han svingade sin gitarr, som hans påverkan först kändes.

B.B:s främsta bidrag till blues gitarrhistorik är hur han återskapade sin gitarr inte som en ackompanjatör till sin blues, utan som en separat entitet som "sjöng" tillsammans med honom. Hans Gibson, som han döpte till Lucille, överglänste ofta B.B. själv rent vokalt, eftersom hans solon ofta lät lika mycket som en vers från en andra sångare snarare än en möjlighet för pyroteknik. B.B. och Lucille skulle tveklöst bana väg för de andra två Kings som kom efter honom, även om ingen av dem spelade exakt som honom. Han skulle också inspirera Eric Clapton och många andra vita engelska gitarrister som spelade "rock" på 60-talet. Men han hade expanderat vad en bluesgitarr kunde göra, tack vare att han behandlade sin gitarr som sin jämlike. Lyssna på denna hyllning till "Lucille" för att se vad jag pratar om:

Freddie King kom näst, uppenbarade sig bara några år efter B.B., men hundratals mil norrut i Chicago, dit han hade flyttat från sitt hem i Texas. Född Fred King tillbringade Freddie sina formativa år med att studera ljuden från Texas — som blandade blues med varje inhemsk amerikansk musik, från jazz till country — och blev sedan påverkad av att spendera år i Chicago lyssnande på generationen av bluesmän som kom före honom som kallade den blåsiga staden sitt hem. Freddies främsta estetiska bidrag till blues var tvåfaldigt — det nonchalanta sättet han på något sätt lyckades hålla en gitarr på sig själv trots att han hade den hängande på sin axel som en budbärväska, och det sätt på vilket han kunde översätta den torra, knastriga, groovy chuggen av Texas blues med den nervösa takten av Chicago jump blues.

Som B.B. och Albert, skulle Freddie spela in för en mängd olika skivbolag under sin tid, men hans musikaliska höjdpunkt var under hans tid då han leddes runt av King Curtis, som senare skulle bli Aretha Franklins bandledare och var skaparen av saxofonen inom rockmusik. Han gav Freddies skivor en anstrykning av soul, vilket hjälpte till att översätta de bluesgitarrstilar som Freddie slungade till en ny generation. Det visade att soul och blues inte behövde stå i motsats till varandra; de kunde vara bättre tillsammans, som jordnötssmör och sylt. Det skulle få en uppenbar inverkan på avramningen av den sista Kung av Blues.

Den sista Kungen av Blues hette egentligen inte King. Född Albert Nelson, inte långt från där B.B. föddes, var Albert en av de största inom samma juke joints och Beale Street-klubbar som B.B. Vid något tillfälle beslutade antingen en manager eller Albert själv att det skulle vara bra för honom — som en annan son av en andelsjordbrukare och som en bluesgitarrist som kunde få en gitarr att skrika — att försöka låta som att han och B.B. var bröder, och att namnsambandet skulle kunna göra under för honom. Han döpte till och med sin gitarr Lucy. Denna typ av efterhärmning skulle idag få mycket kritik; men det verkliga fungerade för Albert. Han bokade bättre gig, och klarade sig på att köra lastbilar och spela på gigs.

På en ledig dag i Memphis tog han sig över till Satellite Record Shop på McLemore i Memphis, som just råkade vara skivbutiken i fronten av Stax-studios. Stax-grundaren Estelle Axton — som hade ansvar för att lagra skivor och i princip A&R:a vilka låtar som skulle vara singlar baserat på kundrespons i butiken — kände igen Albert, och med vetande om att blues fortfarande såldes bra, tvingade hon i princip Albert att spela in för Stax över sin brors protester, den andra Stax-grundaren Jim Stewart. Albert skulle bli en av Staxs mest bestående artister, hans album och låtar är bland etikettens mest älskade. Albert — som aldrig träffade en gitarrsträng han inte kunde böja efter sin vilja, och inga solon han inte kunde få att låta som en kulspruta som öppnar eld i en minafält — var en perfekt match för den stötande stämpeln av Stax soulmaskin ledd av Booker T. & the M.G.:s. Han var den sista utvecklingen i kedjan som började med B.B.; en uppdatering av bluesen som tog form under de drygt 15 åren mellan de Tre Kings’ uppgång.

De Tre Kings arbete skulle synas över bluesen på 70-talet och 80-talet, särskilt hos nya spelare som Lonnie Brooks och Stevie Ray Vaughan (som skulle göra en LP med Albert). Alla tre har i praktiken felfria kataloger fyllda med uppdateringar och nytolkningar av blues, även om Freddies och Alberts slutade på 70- och 80-talen; Freddie dog 1976, och Albert följde 1992. Varje bluesgitarrist som tagit upp en Gibson, eller en flying V, under åren sedan Kings regerade är skyldig dem en del lojalitet, och vet det också.

Dela denna artikel email icon
Profile Picture of Andrew Winistorfer
Andrew Winistorfer

Andrew Winistorfer is Senior Director of Music and Editorial at Vinyl Me, Please, and a writer and editor of their books, 100 Albums You Need in Your Collection and The Best Record Stores in the United States. He’s written Listening Notes for more than 30 VMP releases, co-produced multiple VMP Anthologies, and executive produced the VMP Anthologies The Story of Vanguard, The Story of Willie Nelson, Miles Davis: The Electric Years and The Story of Waylon Jennings. He lives in Saint Paul, Minnesota.

Join The Club

${ product.membership_subheading }

${ product.title }

Gå med med denna skiva

Gå med i klubben!

Gå med nu, börjar på $44
Varukorg

Din varukorg är för närvarande tom.

Fortsätt bläddra
Liknande skivor
Andra kunder köpte

Gratis frakt för medlemmar Icon Gratis frakt för medlemmar
Säker och trygg betalning Icon Säker och trygg betalning
Internationell frakt Icon Internationell frakt
Kvalitetsgaranti Icon Kvalitetsgaranti