Renée Reeds förfäders utforskning

“Jag stod väldigt nära mina mor- och farföräldrar, och när de gick bort var det en stor insikt för mig om hur speciella de var – som musiker och som infödda fransktalande, och bara vem de var som människor,” sa Reed, som växte upp i Lafayette, Louisiana. “Deras anda lever någonstans vidare i några av låtarna.”

Genomträngd av sina Cajun-rötter och inspirerad inte bara av de kreolska musikerna hon växte upp med, utan också av brittisk folk — “The Beatles och Kate Bush är mina gudar som jag dyrkar,” sa hon — är Renée Reeds självbetitlade debut suddig och eftertänksam; den fungerar både som en hyllning till hennes förfäder och en utforskning av hennes egen identitet.

Reed skrev låtarna över en period av tre år, den första när hon just hade avslutat gymnasiet. Efter att ha uppträtt kort i ett band (det var så hon träffade sitt nuvarande skivbolag, Keeled Scales), hade Reed några låtar redo; hon bestämde sig, precis före COVID-utbrottet, för att spela in dem på en TasCam 4-spårsinspelare “för att se hur de skulle låta.”

De resulterande 12 spåren är dimmiga och varma, lockande och mystiska: kristalliserad orange. Vissa fokuserar på osäkerhet och relationer, medan andra längtar efter en idyllisk framtid. Kanske sammanfattas albumet bäst av “Où est la fée,” — som översätts till “Var är feen?” — en långsam, drömmande berättelse där Reed konfronterar det förflutna, nuet och det fantastiska på en och samma gång.

“Jag märker att det finns ett mönster i mitt skrivande som handlar om mycket psykologiska saker rörande familj och kultur, särskilt att växa upp här, och mycket teman av flykt … [såväl som] någon sorts känslomässig utlopp med känslor av hämnd,” sa Reed. (Vi spenderade en del av intervjun med att prata om hur vi båda är Skorpioner som älskar hämnd, eftersom astrologireferenser dyker upp genom hela albumet.)

Men även när Reed brottas med ilska och svartsjuka finns det alltid en genomgående tråd av hopp och möjligheter. “Fast One” kritiserar dåliga vänner med förbehållet att “jag lämnar saker öppna för förändring och tillväxt, och att kanske en dag kommer vi alla att röka tillsammans och allt kommer att vara bra.” “I Saw A Ghost” betonar att hon lär sig om sig själv som ett resultat av smärta och besvikelse.

Oavsett, är hon fortfarande hård mot sig själv: “Little Flower Dance” funderar över passivitet inför sina drömmar, och “Until Tomorrow” finner henne hålla tillbaka sig själv från framgång. Faktum är att mycket av albumet handlar om att Reed utforskar sina egna dåliga vanor, från svartsjuka till rädsla och tvivel, samtidigt som hon använder sin helt unika blandning av genEinfluenser i processen.

“När jag släppte den här skivan, var jag tvungen att lista ut vad jag skulle säga om vad dessa låtar handlar om. Det är väldigt nytt för mig att prata om de sakerna eftersom jag skriver väldigt intuitivt och det är nästan omedvetet,” sa Reed. “Men efter att vi hade spelat in varje låt, kunde jag verkligen lyssna på den och se: Åh, det handlar om den här saken som hände i mitt liv.”

Två låtar på albumet framförs på franska: en, vanlig franska, som hon för närvarande studerar på college, och den andra, hennes mor- och farföräldrars Cajun-franska. “Att skriva på franska är lite mindre intuitivt än att skriva på engelska, men jag känner att ju mer jag gör det, desto mer intuitivt blir det,” sa Reed. “Om jag fokuserar på att skriva på en Cajun-dialekt av franska, blir det mycket mer intuitivt av någon anledning.”

I den kringresande dagdrömmen “If Only We Could,” sjunger Reed: “För våra ben, de hör hemma i landet / och ringblommor, vi kommer att hålla i våra händer / och vi kommer inte veta vad de inte förstår.”

Inte alla faktorer av vår härkomst — familjär eller global — är explicita. Men i sin ändlösa utforskning hedrar Reed det hon ännu inte kan veta.