Keramik i rörelse

Vägen och dess lockelse har inspirerat många rockband, och Pottery har tagit detta till en logisk förlängning. “När vi är hemma tänker vi, 'Vi måste vara på vägen snart',” förklarar Pottery-trummisen Paul Jacobs. “När man alltid tänker på det och går och lägger sig och drömmer om att vara någon annanstans, vaknar man inspirerad av att vara på en annan plats.” Således skapade turnébandet ett album som hämtar inspiration från de mest underliga motellen.

Omslaget till Welcome to Bobby’s Motel sammanfattar dessa två impulser. Bilderna är allt delirisk Americana, medan färgpaletten ventures in i det surrealistiska och somnambulistiska. Musikaliskt är det mindre ett soundtrack till en fest än en fest i sig: bas och trummor låter massiva och upprätthåller en osannolik post-punk-swing med något illavarslande som smyger sig fram i kanterna. Tänk James Chance & The Contortions; tänk B-52s med Fred Schneider på sitt mest maniska. Det är definitivt en fest här, men det finns också en transgressiv energi som lurar strax under ytan — en konvergens av Davids Lynch och Byrne, kanske.

Welcome to Bobby’s Motel är gruppens första fullängdsalbum, och det följer fjolårets hyllade EP No. 1. Gruppen består av fem medlemmar, där Jacobs, Jacob Shepansky, Tom Gould, Austin Boylan och Peter Baylis, var och en bidrar med en något annorlunda känslighet till bordet. Deras expertisområden som de relaterar till bandet går bortom musik: Jacobs, till exempel, skötte också illustration och regi för videon till “Take Your Time.”

Som anslår en medlem i ett band vars album hämtar sin vägledning från ett arketypiskt motell, har Jacobs starka känslor i ämnet. “Varje motell är superkonstigt, man,” säger han. “Varje gång du går till ett motell, vet du att du bara försöker göra det bästa av den sämsta platsen.”

Den känslan av kontrast kommer fram i den expansiva “Texas Drums Pt I & II,” som öppnar i en dånande, antemisk ådra — det förlorade soundtracket för en utforskning av en småstads skumma ådra. Därifrån skiftar den till en mer frenetisk, pulserande registrering, vilket antyder att Pottery väl känner till motorik-sidan av sina skivsamlingar. Abstrakta sång ekar ovanpå den nu drivande melodin, och tar denna specifika låt till en mycket annorlunda plats än var den började.

Som Jacobs beskriver det, representerar “Texas Drums” ett avbrott från bandets allmänt kollaborativa låtskrivningsprocess. “Jag demoade den hemma, precis innan vi gick till studion, eftersom jag trodde att vi kanske skulle behöva något annat,” säger han. Texterna var mindre i fokus — det var något han trodde skulle ändras när de spelade in låten. Det visar sig att Jacobs hade ännu ett musikaliskt touchstone att riffa på här, om än en oväntad sådan.

Enligt Jacobs började “Texas Drums Pt I” sitt liv som en bisarr tolkning av “All My Ex's Live In Texas.” (Ja, George Strait-låten och Drake-ligala texten.) “Det var en håntext från början, och sedan ändrade jag den något,” säger Jacobs, “och skrev den om ett trumset som jag spelade i Texas.”

“Jag bara slängde in dessa texter eftersom jag räknade med att vi förmodligen skulle ändra dem när vi kom till studion, men de bara stannade,” tillägger han. “Det händer faktiskt ofta. Det är som efter att du sjunger något en stund, sitter det fast i ditt huvud.”

Den blandningen av studieförberedelse med improviserad spontanitet är bara en av många paradoxer som dyker upp när man pratar med Jacobs om bandet. Här är en annan: Jacobs nämner i förbifarten att produktionen på Gene Clarks No Other var, för honom, en influens på Welcome to Bobby’s Motel.

Kanske den största paradoxen här är dock en som bandet inte hade något att göra med — och det är en som svider lite, när man läser detta mitt i 2020. “Jag tror att hela grejen med vårt band, anledningen till att vi fick erkännande och hype från första början är för att våra liveframträdanden var verkligen tajta,” säger Jacobs. “Och vi är alla goda vänner, och det märks på scenen.”

Att lyssna på Welcome to Bobby’s Motel gör en sak mycket tydlig: detta är absolut den typen av album som fångar energin från ett toppklass liveband. När man lyssnar på det, är det inte svårt att föreställa sig bandet på scenen, matas av varandras energi, och spelar inför en publik som, i sin tur, absorberar och förnyar den självklara energin. När Pottery spelade in detta album, fungerade det som en destillation av deras liveframträdande; när folk lyssnar på det, kommer det att existera som ett alternativ till det.

Känslan av platser som är både bekanta men precis utom räckhåll genomsyrar samtalet med Jacobs. Vid en tidpunkt tar han upp en återkommande dröm som han har haft mycket av sitt liv. “Jag besöker alltid denna gård, där det känns som jag känner hela vägen runt denna gård, men jag har aldrig bott där i verkliga livet,” säger han. “Det är som mitt andra hem, eller något. Som en dröm jag har haft ända sedan jag var ett barn.”

Så där har du det: ett riktigt band som sjunger om ett föreställt motell; en fantastisk liveakt som väntar på ögonblicket när de kan ta scenen igen. Och om detta album hjälper till att hålla några av de aktuella stressarna borta, är Jacobs helt nöjd med det.

“Vi behöver fortfarande musik hela tiden,” säger Jacobs. “Och det får dig att glömma bort sådant. Så jag antar att det är en bra sak, eller hur?”