Intervju: Andrew Bird om de turbulenta åren som inspirerade hans nya album 'Are You Serious' och hans favoritvinylskivor

Om Andrew Birds nya album Are You Serious låter lite mindre lekfullt eller fantasifullt än hans tidigare skivor, så är det av en god anledning: Sångaren-låtskrivaren-fiolisten har mer "verkliga, kroppsliga" saker som pågår i sitt liv. Han och hans fru fick en son strax innan hon diagnostiserades med sköldkörtelcancer. Medan de hanterade det blev de bortdrivna från sin lägenhet i New York City av orkanen Sandy, vilket ledde till att de packade och flyttade till Los Angeles. På vägen dit stannade de vid Birds familjegård i Illinois, där hans uppsamlade frustrationer och sårbarheter rann över i låtarna som utgör Serious. Vi fick tag på den 42-åriga för att få veta mer om albumet, skivorna han och hans son älskar, varför han relaterar till komiker och hur han närmar sig denna nya typ av självbiografiskt låtskrivande.

VMP: Du har sagt att namnet Are You Serious var ett skämt som du skulle använda som arbetstitel för dina senaste fyra eller fem album. Varför valde du det nu? Var det ett sätt att säga "Är du seriös?" efter ett par år av tuffa tider och otur?

Andrew Bird: Ja. Jag gillar titlar som har många möjliga tolkningar. Man får så många olika betoningar på den frasen. Det går tillbaka till mitten av 90-talet när jag gick ut för att se musik i Chicago. Jag försökte förstå indie-scenen vid den tiden, kommande som jag gjorde från konservatoriet och vara en överutbildad musiker försöka begreppa en scen som gjorde ett poäng av att vara så otränad som möjligt. Dessutom handlar det om mycket av det jag skulle se, väldigt råa känslor med musik som är rå och mörk, den typ av mörk-på-mörk som jag skulle leka med när jag var på musikskolan. Jag skulle läsa denna romantiska tyska poesi som Schumann hade satt till musik eller vad det nu var, och jag tänkte, Mannen, dessa killar har ingen humor för att rädda sina liv. Och jag såg detta slags mörk-på-mörk öppna en ven, och jag var lite smått skeptisk, som, "Är du seriös? Det här är tungt. Om du är seriös, okej. Okej, men hur gör man detta natt efter natt och inte hata sig själv?" Jag var fascinerad av det. Det började bli, "Är du seriös? Är det de 12 låtarna du tror ska bli nästa album?" Nu betyder det mest, "Vad är ärlighetens roll i musiken?" Vad vill folk egentligen ha från sina poplåtar? Vill de ha någon som uppenbarligen har lidit för det och det är denna självbiografiska sak eller var finns det utrymme för respektlöshet som verkar finnas i alla andra konstformer förutom låtskrivande?

VMP: Kände du att du kämpade för att behålla lite av humorn i ditt skrivande?

AB: Nej, det höll på att försvinna. Det blev väldigt mörkt. Jag skrev nya låtar under den tiden och egentligen på ett sätt delade jag upp dem eller tryckte ner dem. Jag kände att jag gick in i att spela in dessa låtar med en mycket större avsikt att säga något jag behövde säga eller jag firade något jag behövde fira. Låtar som "Puma" [om hans frus strålbehandlingar] skildrar väldigt mörka tider men det är också en firande, som musiken antyder. "Valleys of the Young", den sista versen blir supermörk. Jag kände behovet av att vara provocerande i den låten eftersom den tar itu med ett problem där många yngre människor inte vill se.

VMP: Är "Valleys of the Young" om en specifik händelse?

AB: Det baseras på något som hände när vi spelade in [2012's] Break It Yourself. Det baseras på en sann historia som hände mitt under den sessionsprocessen för någon i bandet och deras familj. Jag kan inte gå in på detaljer utan att riskera deras integritet, men det handlar om två äldre föräldrar som går för att ta hand om en medelålders son som har försökt ta sitt liv. Tanken jag försöker förmedla i refrängen är att våra hjärtan konstant går sönder, tanken att när du får ett barn kommer ditt hjärta att vara i riskzonen för att gå sönder. Även glädjen är förknippad med en slags hjärtesorg. Det är en fantastisk sak. Tanken att gifta sig och starten av en familj innebär att man bosätter sig eller att man blir nöjd är längre från sanningen när det kommer till mina erfarenheter.

VMP: Hur närmar du dig att skriva mer självbiografiska låtar samtidigt som du försöker skydda de människor du älskar?

AB: Det är en rolig ironi att när du faktiskt hittar de människor du vill spendera resten av ditt liv med och vill skydda, så skapar det också den här tryggheten och stabiliteten som du vill fira och prata om, så då riskerar du att exponera ditt privatliv. Jag kommer inte från en bakgrund av delare, så vilket roligt yrke jag har hamnat i. Jag håller fortfarande på att lista ut det. Det är lite av en minfält, men låtar som "Puma", den refrängen, lägger fram det ganska rakt på sak. Jag hade vissa tvivel om det.

VMP: Du har också turnerat med komiker. Vilka har öppnat för dig?

AB: Eugene Mirman. Jag har gjort många shower med Zack Galifianakis, Jenny Slate och en massa folk på Largo [klubben i Los Angeles]. Jag identifierar mig mer med komiker än med andra musiker, ibland. Den hållning de tar på scenen gör mycket mening för mig och jag gör en liknande sak. De kommer bara ut där med en mikrofon. De är helt nakna och de måste vara sårbara och roliga och respektlösa och personliga, och jag är fascinerad av den dynamiken. Att följa en komiker som musiker pekar på några av de konstiga förväntningarna vi har på låtskrivare. Det är som, oavsett hur rolig eller snedvriden eller respektlös låten jag har skrivit är, så kommer den alltid att framstå som mer uppriktig. Du följer någon som gör ett skämt om att beställa pizza. Antagandet är att "Han sjunger om hjärtesorg, eller sina dyrbara tankar och känslor." Du känner dig lite löjlig men jag gillar det.

VMP: Vad lyssnade du på medan du spelade in detta album som kan ha haft ett inflytande på det?

AB: Jag lyssnade på mycket Townes Van Zandt, John Prine och sedan min stadiga kost av brasiliansk musik, Jorge Ben och Caetano Veloso, och västafrikansk, Ghanansk och malisk musik, mycket Nuyorican-soul och New Orleans-grejer, Allen Toussaint-produktioner och Meters. Mer fuktiga jams. Jag snappar upp nästan allt från Analog Africa. De där återutgåvorna är fantastiska -- de låter riktigt bra med vinyl, riktigt väl mastrade. De gräver djupt efter saker. Det finns en hel skiva med västafrikansk musik spelad i Colombia. Det finns en intressant korspollinering. Mycket Studio One dub-grejer. Jag älskar bara sättet som de där grejerna spelades in, basen, trummorna, percussionen. Det finns två volymer av angolansk musik från 60- och 70-talet, som jag lyssnar på mer än något annat. Det handlar allt om vinyl. Jag tröttnar aldrig på de grejerna.

VMP: Vad har du på din skivspelare hemma just nu?

AB: Förmodligen Vince Guaraldi Trio Peanuts album. Det är min sons favoritplatta. Han gillar att spela Charlie Brown-temat.

VMP: Fick han intresset genom tecknade serier?

AB: Han gillar den tecknade serien. Han är lite för exalterad över hur hemska de är mot varandra. Man inser inte riktigt hur våldsam Peanuts är. Någon får alltid en smäll i huvudet, så ja, vi håller oss till plattan.