Freddie Gibbs, Drake och resten av den bästa rapen från mars

Freddie Gibbs: You Only Live 2wice

Det är lätt att koppla Freddie Gibbs till ett antal rubrikskapande sidohistorier: förfallet av hans hemstad Gary, Indiana; uppsägningen av hans Interscope-kontrakt under skivindustrins kollaps i slutet av 2000-talet; hans relation med Madlib; anklagelserna som förra året höll honom fängslad i en serie fängelseceller över hela Europa, borta från hans nyfödda dotter. Men grunden till hans dragningskraft är att han är en av sin generations bästa rappare, både som en orädd ärlig författare och med sin svimlande tekniska skicklighet. You Only Live 2wice, en kort rapport inför hans andra samarbete med Madlib, Bandana, är en kraftfull nyintroduktion. Beatändringen halvvägs genom öppnaren “20 Karat Jesus” förvandlar den till en segerlapp; Gibbs tittar aldrig tillbaka och rattlar av åtta låtar av iskall gangsterrap, med det skarpa stycket “Andrea” som höjdpunkt.

Don Trip & Starlito: Step Brothers Three

Att säga att Don Trip och Starlito är utmärkta rappare vore en grov underdrift; att säga att den tredje delen av deras Step Brothers-serie är en av 2017 års mest briljanta skivor är helt rimligt. Tennesseans spenderade sina föregående två fullängdare (en mixtape 2011 och en affärsinsats två år senare) med att överträffa varandra inte bara med verbala fyrverkerier, utan också med grava personliga avslöjanden och mörka, naturalistiska berättelser. Tre är fylld med akrobatisk punchline-arbete, men lägger mest tid och energi på de allvarligare delarna av Trip och Litos liv.

GoldLink: At What Cost

At What Cost är den GoldLink vi lovades från början: någon som sömlöst syntetiserade DMV:s breda sväng av musikaliska influenser till något djärvt originellt. Listan med kända co-signs är välkänd vid det här laget, men sanningen är att dessa låtar är så livfulla (“Have You Seen That Girl?”) och kinetiska (“Kokamoe Freestyle”) att namnet på den vita etiketten knappast skulle spela någon roll. Korrelation: har det stora Shy Glizzy-namnsbytesexperimentet officiellt misslyckats?

Roc Marciano: Rosebudd’s Revenge

Roc Marciano har spenderat 2010-talet med att göra några av världens smidigaste, elakaste och allra mest oemotståndliga rapmusik. Rosebudd’s Revenge är hans tredje stora LP under decenniet (även om dess rullning och ljudkvalitet antyder en mer förkortad process än med Marcberg eller Reloaded). Låtar som “Burkina Faso” är Marcis världsbild i mikroformat: hårdbottnade skor, rent genomförda rån, “Might cop the Lotus but I’ve outgrown it.” Vad som gör Marcis skrivande så magnetiskt är att vad han än handlar om för given linje (hot eller lyx, vanligtvis), så är det i tjänsten att runda av hans antagna persona. Rosebudd’s Revenge är inte hans definitiva verk, men det är en koncis, rakbladsvass dos för de redan invigda.

Drake: More Life

More Life är nästan säkert det album Drake hoppades göra förra året, innan han gav efter för det upplevda trycket och fyllde Views med en typ av trött, solipsistisk rap som låter helt avskild från hans hitsinglar. Det är inte för att säga att det nya settet svämmar över med “One Dance”s och “Controlla”s—dess bästa låtar snurrar i olika riktningar, från den metalliska “Free Smoke” till den hjärtliga “Do Not Disturb” till den triumferande “Sacrifices,” som kommer komplett med stjälande verser från 2 Chainz och Young Thug. More Life tidiga, dansfokuserade svit kommer troligen att härska på radion hela sommaren, en förtjänad seger för någon som skulle kunna stanna på topp genom bara tröghet.

Elucid: Valley of Grace

Elucid arbete med billy woods som Armand Hammer har varit lager på lager, sågat och allt tillsammans några av den senaste tidens bästa experimentella rapmusik. Hans soloverk, inklusive förra årets fenomenala LP Save Yourself, dyker ännu djupare ned i dessa kreativa tunnlar, och Valley of Grace, en ny skiva skriven och inspelad under en längre vistelse i Sydafrika, är hans mest förbryllande hittills. Det ger lika vikt åt omedelbara köttsliga bekymmer och till de mer metafysiska verkligheterna av att vara en svart amerikan; det föreställer generationer av trauman som en smuts som täcker kontorsfönster, dörrhandtag, regeringsskyltar.

Rick Ross: Rather You Than Me

För det första är det absolut galet att det tog så lång tid för Rick Ross att göra en låt som heter “Lamborghini Doors.” Det är fascinerande att lyssna på Ross' sorts antagligen-skatterättsligt-och-också-på-en-yacht rap som en nedsänkt arvsakt; det gränsar till förvånande att det fungerar så bra. Som du säkert har hört vid det här laget, siktar Ross på Birdman över Cash Money’s ökända affärsmetoder, med Chris Rock i släpet och “Where Have You Been” beat på loop. Om Ross—mannen som berömt ryckte på axlarna över avslöjandet att han var en korrektionsofficer snarare än en kokainkung—blir en sorts branschens sanningssägare, ja, då har konstigare saker hänt. Rather You Than Me är fylld med den sortens gästtunga, tyst utmärkta låtar som avrundar de flesta Ross album: se “Dead Presidents,” som har med Yo Gotti, Future och långvariga rivalen Jeezy, eller den Young Thug- och Wale- (ja, Wale-) assisterade “Trap Trap Trap.”

G Herbo: Welcome to Fazoland 1.5

Chicagos rappare behandlas ofta som sociologiska fallstudier, genrebeteckningar eller båda, men sällan som levande, andande människor. Tillbaka 2014 gjorde Lil Herb (som han då var känd) en av de mest orubbligt mänskliga skivor som någonsin träffat en RSS-feed. Welcome to Fazoland var en förintande visning av estetiskt kunnande som också svämmade över med dubbla mängden smärta och lidande som någon tonåring borde ha upplevt. Herbos senaste EP återbesöker Fazoland, rullar ut ett halvdussin låtar som låter som om de kunde ha hämtats från samma sessioner. Fazoland 1.5 fortsätter en andlös serie av mixar (se särskilt Ballin’ Like I’m Kobe och december månads Strictly 4 My Fans) som positionerar Herbo som en av rapens ljusaste unga talanger. Hans utveckling fortsätter att vara en ren glädje att bevittna.