Mount Eerie övertygar oss att älska intensivt

Berättelsen och musiken i Phil Elverums katalog — och särskilt de tre album som följer efter hans frus död — är en ständig konfrontation med att släppa i den mest obekväma bemärkelsen. Elverum skriver inte om begreppet "släpp" på det tomma, nya-age-hypotetiska sättet man skulle höra från en sprudlande yogalärare, utan snarare om idén om "släpp" från en plats av överlevnad som livet ofta kräver. Men Lost Wisdom, Pt. 2 innehåller inte de visceral skildringarna av sorg som finns i A Crow Looked At Me och Now Only som detaljerar processen och efterdyningarna av hans frus och modern till hans dotters död, utan skisserar snarare den mildare, mer villiga avskedandet efter hans skilsmässa.

Lost Wisdom, Pt. 2 är ofta mer obskur och fylld med mindre påtaglig metafor — kanske för att döden är ofrånkomligt påtaglig — men ger oss en handfull av Elverums signaturmässiga gripande vignettar som dagen då tabloiderna rapporterade om hans separation (“Oönskad uppmärksamhet från en omänsklig hysterisk absurd annan värld som ständigt försöker att äta dig”) eller de omvälvande verkligheterna av skilsmässa (“främling, stannar kvar med mina föräldrar”).

Här går Eric’s Trip-sångerska Julie Doiron med honom på sång för andra gången efter 2008s Lost Wisdom. Hennes närvaro är både en frisk, tröstande salva, och en påminnelse om de två personer och perspektiv som är involverade i en separation. Det förändrar tonen från Elverums tidigare totala ensamhet till att signalera en ny, lättare typ av sorg. Hennes framträdande är enkelt och vackert, korsar ofullkomligt in och ut och över Elverums — ibland står den på egen hand — och håller ut eller börjar en fras ofta före eller efter varandra som två personer som går smärtsamt ur takt. Resultatet är en annan typ av breakup-album. Det är avskalat från vrede och bitterhet, eller ens några upplyftande, förenklade lärdomar att dra och stolt proklamera. Deras meditationer och återberättelser saknar lyckligtvis en tes, utan existerar endast för att existera.

De harmoniserar, ofullkomligt, genom "Pink Light" över gitarrackord fyllda med tvekan, beskriver att bli kär i det rosa ljuset av en oväntad vår vars luft nu är fylld med “mänskliga kvarlevor,” och frågar allvarligt, “Kan det finnas en annan vår?”

Lost Wisdom, Pt. 2 kan fungera som en tröst för alla som någonsin funderat så djupt på sin egen bräcklighet att de är övertygade om att kärlek kanske inte är värt det. Det är beviset på att släppa någon, hur rörigt eller smärtsamt det än är, ofta i sig självt är en handling av kärlek och vänlighet. Och för albumets smärta och frågor föreställer Elverum sig att överlämna sin dotter visdomens ord medan han ligger på sin dödsbädd i “Real Lost Wisdom”: “Älska intensivt, som vi gjorde, utan att vända blicken. För kärleken, det är värt det. Titta in i elden.”