Deaf Forever: Månads bästa metal, recenserad

Deaf Forever är en månatlig kolumn som dissekerar månadens bästa släpp inom svensk, power, thrash och andra värdefulla metaller. Augusti-utgåvan inkluderar släpp från Wretch, Blood Incantation och fler.

Blood Incantation — Starspawn (Dark Descent)

Denver har hemligt en av statens’ mest livfulla metal-scener. Och nej, det’är inte fyllt med stoner metal. Bland de nyaste av dessa band är det kosmiska death metal-kvartetten Blood Incantation, som ytterligare expanderar de otherworldly ljuden från Morbid Angel i deras mest progressiva stil. Starspawn är deras första fullängdare, efter en serie väl mottagna demos och en EP, Interdimensional Extinction. Det’är ett tydligare uttryck än Extinction, genom att göra det till en ännu mer förvirrande lyssning. För det första, de trodde att det’skulle vara en fantastisk idé att börja albumet med en 13-minuterslåt, särskilt eftersom det’är del 1 av en låt som avslutas två spår senare. Och mer chockerande, det fungerar. Det’är en solo-loop, det’är push-pull-dynamik, det’är fretless-bas, det’är bara proggad death metal-galenhet. Resten av albumet fortsätter så, förutom i mindre bitar. De’är de konstigaste kusinerna till sina skivbolagskamrater Horrendous, som båda kan locka de gamla med klassiska känslor och nya fans med en fräschare approach. (Medan Starspawn’s konst är imponerande, är konsten för Extinction Saturnus med ringar gjorda av jävla skallar, och om du inte tycker att’det är den mest metal-grejen någonsin, kommer vi inte att sakna dig.)

Crowhurst — II (Broken Limbs)

Jay Gambit har gjort solo-brus under Crowhurst aliaset, men nyligen har han omvandlat det till ett death/black metal-projekt, även om ljudet fortfarande skriker och poppar. För II, har Gambit tagit hjälp av Aevangelist’s Matron Thorn (vars Death Fetishist tidigare har varit med i denna kolumn) och Caïna’s Andrew Curtis-Brignell på gitarrer, vilket inte bara ger namnigenkänning utan också tillåtelse för alla att presentera sig på ungefär samma sätt, men också ganska annorlunda. Thorns påverkan är mer uppenbar genomgående, eftersom II liknar en mer doom-aktig tolkning av hans psykedeliska death metal. Medan det’är tyngd i gitarren, känns det också lätt som luft; Gambit’s approach till metal är mer likt brus’s friare spektrum än dess disciplinära, högst strukturerade extrema. “Take The Pain Away” skulle kunna dyka upp på en Fistula-skiva om det inte vore för dess avstånd, Gambit’s spöklika sång gör att allt backar. II är svårare att hålla fast vid, vilket bara gör den mer lockande. Det’är mer Caïna mot slutet av albumet, med de brutna melodierna av “Fractured Lung” och hur rymd krockar med Gambit’s brusfeedback på den avslutande “Dried Blood and Old Earth.” Där resten av II hotar att slitas bort, “Blood” gör faktiskt det, och avslutar ett övertygande experiment i att frigöra metal.

Wretch — Wretch (Bad Omen)

The Gates of Slumber var en jävla fantastisk amerikansk heavy metal-band. “Var” är den sorgligaste delen av den meningen, eftersom de bröt upp 2014 efter att basisten Jason McCash’s död av en heroinöverdos. Två år senare återvänder Karl Simon med Wretch, namngiven efter Gates’ s sista album, och överger Robert Howard-metaforerna genom att gå direkt in i hårda verkligheter. Saint Vitus har alltid varit en ljudmässig påverkan för Simon, och nu har han’s tagit på sig deras lyriska förkärlek för de förtryckta. Wretch’s självbetitlade debut kretsar kring McCash’s bortgång, men en annan förlust hänger stort: den tidigare Gates-trummisen J. Clyde Paradis avled bara ett par veckor före albumet’s release. Det bara intensifierar den dysterhet som sveper över skivan; Simon spelar som han alltid gör, men nu känner han sig vilse och förvirrad. Riff som normalt skulle låta triumferande ifrågasätter sig själva; Simons väderbitna röst känns ännu tröttare. Hans solo tar på sig Robin Trower’s uttrycksfulla, långrandiga karaktär, men med medvetenheten att det’s inte finns någon tydlig väg framåt, särskilt i det instrumentala “Bloodfinger.” Det’s en djup, djup Judas Priest-cover — “Winter,” från deras debut Rocka Rolla — och Wretch spikar en ensamhet som ett tidigt Rob Halford och co. inte riktigt kunde nagla 1974. En tuff lyssning, men väl värd det.

Rotör — Musta Käsi (Svart)

Vet du vad’s har saknats från Deaf Forever? FINSK JÄVLA SPEED METAL. Från Ranger till Speedtrap till Foreseen (väl, de’r mer crossover, men med massor av fart), gör landet några av de bästa av detta, nästan för att motverka glansen av deras två största exportprodukter, Nightwish och Children of Bodom. Rotör är ett ytterligare exempel på hur landet’s fått en dominans inom modern speed metal, och även om de tycks ha dykt upp från ingenstans med sin debut Musta Käsi, har de’s skickligt grävt upp graven från 80-talet. Sångaren, endast känd som VHP, låter som Rob Halford som lever efter för många nätter av att alltid rocka till gryningen, och jag menar det på bästa sätt. Det ger en inte exakt punkig, men oförfinad luft som säkerställer att det inte’t viker mot steril perfektion. Det’s inte den enda Priest-påverkan här — Rotör finner en söt plats mellan direktheten av British Steel, den oblyga ilskan av Defenders of the Faith och den för-läder-charmen av Sin After Sin. För bra metal-underhållning som’t försöker revolutionera, men inte göra storstilat i sin stagnation, blir det inte mycket bättre än så här.

Innumerable Forms — Promo 2016 (Self-released)

Justin DeTore har flygit högt i så många band på senaste tiden — nämligen Magic Circle, Stone Dagger och Sumerlands — att det verkar som om hans solo death metal-projekt Innumerable Forms blev stående och ruttna. Inte så, då han just släppte en digital kassett med två nya rippare, “Petrified” och “Joyless.” Den första är en djup svensk snabbis; den senare dyker ner i mer sludgiga, finska territorier. DeTore är en jävla riffmaskin, och hans djupa growls är inget att fnysa åt heller. Denna kassett, tillsammans med deras andra släpp, är skärningspunkten mellan studerad death metal-kunskap och en punkig “banka ut” attityd. Intressant nog har denna kassett skrivkrediter från Jensen Ward, trummis och sångare för Iron Lung. Innumerable Forms’ liveband inkluderar Austin punk-metal mästaren Chris Ulsh, och vi har inte hört från Mammoth Grinder på ett tag, så låt’s hoppas att det kommer att bli fler shower med de två. (Sidnot: DeTore har EN ANNAN ripping ny band: Devil’s Dare, hans tolkning av pub-bränsle NWOBHM. De där Mass hardcore grabbarna kommer’t sluta.)