Välkommen tillbaka till Deaf Forever! Februari’s plockar upp, med ett par viktiga släpp som redan har teaserats för eventual release och stora album som redan slår hyllorna. (Jag’har hört den nya Cobalt-skivan, och jag önskar att jag kunde prata mer om den, för den är fantastisk.) Du kanske är trött på 2016 redan, och med en blek Megadeth-skiva, Phil Anselmo blandar sig med vitvin, Ghost som den minst dåliga vinnaren för metal Grammy, eller Nuclear Blast som beslutar att Ghost Bath låtsas vara kinesisk inte var ett avskräckande för en skivkontrakt, kan jag’t exakt skylla på dig. Frukta inte, som det finns fortfarande massor av fantastisk tyngd som kommer ut. Faktiskt, medan jag profilerar färre utgåvor i denna upplaga (jag använde den senaste kolumnen delvis som en 2015-återkoppling), är några av dem redan kandidater för mina favoritskivor för året. De flesta av dessa ligger på den mer extrema sidan av saker, och de’är definitivt inte på den kommersiella sidan alls, så medan äldre kritiker kanske skrattar åt mig för att jag inte skriver om vad “verkliga metalfans” lyssnar på (som jag sa, den nya Megadeth var en besvikelse), har jag lite mer tro på dig. Det äventyrliga materialet kommer alltid att vara mer givande än att försöka hänga med i vad Blabbermouth’s…snackar om.
I denna upplaga kommer vi’att utforska den bästa jävla jazz-metal fusionen du’nånsin har hört (eller en av dem, åtminstone), den nya från en av de mest metalbanden som finns, tung post-punk från en indie-hjärtekrossare, och mer.
Aluk Todolo: Voix (Ajna)
Aluk Todolo är en av de mest spännande metalgrupperna idag, de inkorporerar krautrock och free jazz i black metal, och i en ny form av instrumentell metal där inga av dessa etiketter gör det rättvisa. Det’s den lediga andan av tidig metal, återfödd till ett sjukt hett instrumentalt trio. Voix har samma energi som deras föregående insats, Occult Rock, men den’s presenteras mer som en sjudande än en fullständig explosion. Gör inga misstag: detta är fortfarande livlig musik, en som spränger igenom referenser till MC5, Keiji Haino, Darkthrone, Sonny Sharrock och Hawkwind medan den aldrig ser tillbaka eller tappar fokus. De standard tremolos i black metal blir tätare och mystifierade, men också beväpnade, som ett hot mot psykedelia band allt för besatta av reverb och enkla drogreferenser för att verkligen bryta ditt sinne. (Om de ska dela en scen med Black Angels kan vi få en helt ny era av black metal kontrovers.) Funkiga basgångar i en black metal miljö kan verka som en ipecac; det’s inte om att klappa, det’s om takten och svetten, och Voix dryper. Aluk Todolo är väl medvetna om att det’s svårt att återuppfinna sig själv medan man fortfarande är trogen sin centrala mission, men dessa utmaningar är en glädje. Voix har samma känsla som en sen Coltrane-skiva eller fusion Miles; den samma varma, lugnande andan att resan du’är på kommer att förändra dig för alltid och att du’kommer att må bättre av det. Det, i en metal-skiva, är oänt, även från grupper med mer öppna jazzinfluenser. Så långt som black metal går — eller egentligen, bara metal — Voix är In a Silent Way till On the Corner av Mastery’s Valis: det’s inte så direkt intensivt, men påverkan är densamma. Du’ll höra mig prata om detta igen i december, och låt’s hoppas att du kan hänga med i samtalet.
Destroyer 666: Wildfire (Season of Mist)
Om det finns ett pris för The Most Metal Band of All Time måste Destroyer 666 åtminstone ligga på shortlist. Oddsen är att K.K. Warslut, Destroyer 666’s ledare, redan har torkat sig i rumpan med shortlistan och utropat sig själv till vinnare. Namnet ens är nog, men viktigare, Destroyer 666’s blackened thrash sammanfattar i stort metal i sin mest absurda, och därmed, mest sublime: Warslut’s litterära blodtörst, frenitiska solon för huvuden som tycker Metallica är sirap, ett oförändrat åtagande till läder och spikar och inget annat. Wildfire är deras efterlängtade 5:e album, deras första sedan 2009’s Defiance. Trots att de tar sin tid med inspelningarna låter de lika kåt och beslutsamma som något som spelats in på en knapp. Utan gitarrist och huvudlåtskrivare Shrapnel har Warslut valt en mer rak och enkel stil på Wildfire, med fokus på den anthemiska speed metal som krossar posers i först och frågar var whiskyn och hastigheten är senare. Det’s nästan som om Warslut visste att Lemmy skulle lämna oss, och han var tvungen att göra det ultimata hyllning till Motorhead, särskilt det OTT evangeliet av “Overkill.” (Det’s en låt som heter “White Line Fever” här också.) Shrapnel’s smak för det grandiosa är inte helt förlorad här, tack vare “Hounds at Ya Back” och avslutande “Tamam Shud,” där Warslut’s rop till Mars blir mer frenitiska ju längre låten pågår, och till slut blir fullständig metalpris musik. Wildfire är metal för förstörelse, uppenbarligen, men det är också en hymne till skapelse, även om den skapelsen involverar att sätta en känga upp i din fiendes’s rumpa så du kan prosperera. Lyssna på detta album på Revolver.
Eight Bells: Landless (Battleground)
Portland-trion Eight Bells tar mycket av trenderna från mitten av 00-talet i metal — Neurosis doom, teknisk intrikhet à la Hella och Tera Melos, nautiska fascinationer, en förkärlek för kammarmusik, nordvästlig black metal — och presenterar dem i en ny konfiguration med Landless, deras andra insats. Detta påminner om den drömlika kammardoomen från Bay Area’s Worm Ouroboros, om än med mycket mer gitarrstyrka från Melynda Jackson. Det extra tyngden får verkligen Landless’ drömhet att kännas högre utan att totalt drifta bort i havet. Titelspåret i synnerhet visar hur de går från drone till black metal till math rock med alarmerande lätthet, och det’s nästan orättvist att de flesta av albumet måste följa detta kraftpaket. (“Hold My Breath” är ganska sprudlande, dock, och det’s roligt utan att vara påfrestande.) Trummisen Rae Amitay, som också spelar i Chicago black metal kvartett Immortal Bird, gick med dem för denna skiva och hon’s en naturlig passform för Jackson’s och basist Haley Westeiner’s fingerfärdighet. (Jackson led nyligen ett benbrott när Eight Bells är på turné med Voivod. Amitay startade en Gofundme för att hjälpa med medicinska utgifter här: https://www.gofundme.com/ywqjv984)
Death Fetishist: Whorifice (Självpublicerad)
En av de mer intressanta death metal-utgåvorna förra året var Aevangelist’s Enthrall to the Void of Bliss, en virvlande huvudknäpp av osammanhängande gitarrer, mekaniska beats och till och med lite trip-hop. Gitarristen Matron Thorn fortsätter den ljudbilden i en mer black metal riktning med Death Fetishist, en duo med trummisen Grond Nefarious. Whorifice är deras debut-EP, bestående av två låtar. Thorn tar mycket från Blut Aus Nords dissonans, särskilt från The Work Which Transforms God, och sträcker de bleka industriella tremolos för att testa just hur elastiska de är. Aevangelist använde en trummaskin för att skapa en framskjuten Godfleshian kallhet; Grond är lägre i mixen, men hans puls är inte mindre pulserande. Spänningen mellan Thorn och Grond är anmärkningsvärd när Thorn går ner i en mer groovig sektion mot slutet av “Flesh Covenant,” Grond punctuerar Thorns’s smärta. Thorn är ganska produktiv — Aevangelist har redan släppt ganska mycket, och hans soloprojekt Benighted in Sodom’s diskografi är omfattande — så förvänta dig att höra mycket mer från Death Fetishist i år.
Ritual Chamber: Obscurations (To Feast on the Seraphim) (Profound Lore)
Dario Derna är mest känd för sitt black metal-band Khrom, men han var också trummisen för den kultiska Seattle death metal-gruppen Infester, vars enda fullängdare, To the Depths, in Degradation, är ett av de mest perversa och underskattade undergroundalbum någonsin. Ritual Chamber, Dernas nya projekt, är ett möte av dessa två sidor. Naturligtvis låter det som en mer kammarliknande form av Incantation, en stil som’s fått fäste från band som Grave Miasma och Impetuous Ritual. Dernos erfarenhet inom black metal hjälper honom att få mer dragning från att förlänga riff, och han fångar fortfarande en del av Infesters’s gryniga känsla trots att detta inte lutar sig på mörker så mycket som andra Incantation-kloner. Obscurations är också mer varierad musikaliskt, särskilt i “A Parasitic Universe,” som förenar Autopsy-liknande leads och tidig Paradise Lost’s gotiska doom. “Void Indoctrination” innehåller också lite svensk tyngd och nedbrott som är en mer esoterisk tolkning av Suffocation’s NYHC-DM fusion. Vocalt, han går inte så gutturalt som Infester-gitarristen Jason Oliver, vars hemligheter för att få tag på de growl är nog bäst att hålla hemliga, men han ger fortfarande en gedigen hyllning. Death metal’s redan på god väg det här året. Du kan lyssna på detta album på Noisey.
Death Index: Death Index (Deathwish)
Ett år och ett halvt efter dess utgivning är Merchandise’s After the End är lika skrämmande tråkig som den var när den kom ut, ett monument av vuxen indie. Carson Cox’s nya projekt, Death Index, är lyckligtvis motsatsen till detta. Han levererar sin signaturröst, sin Sinatra för shoegazers, över en batteri, assisterad av Marco Rapisarda, som’s som ett crossoverthrashband som omtolkar Suicide. (“Fast Money Kill” låter som en arbetsnamn för “Fast Money Music.”) I Merchandise, hans röst skulle sugas in i den grova dröm-pop, men i Death Index, gör det för en förförande kontrast. Det’s massor av Birthday Party-vibbar här också (“Dream Machine” har den där klangen i ett mer metal sammanhang), trots den olika riktningen — medan The Bad Seeds fann Nick Cave som expanderade sin röst, rediscoverar Death Index Cox sin hunger. I snabba låtar som “Fuori Controllo,” med bas rakt ut från Napalm Death’s Scum, och i det mer synthdrivna krypande “Lost Bodies,” den energin är uppenbar, och det’s en välkommen förändring jämfört med vad After var. Du kan streama albumet här.
Gå med i klubben!
Gå med nu, från $44
Kvalitetsmusik. Levererad till din inkorg.
Exklusiv 15% rabatt för lärare, studenter, militärpersonal, sjukvårdspersonal & första responderare - Verifiera dig!
