Veckans album: 'Anthropocene' av Peter Oren

Det är svårt att bli riktigt överraskad av en ny akt på en konsert år 2017. Med några knapptryckningar kan hela diskografin för även små lokala band finnas på din telefons hårddisk. Du kan ta reda på vad den okända förbandet åt idag och vad de tyckte om Stranger Things säsong 2 med bara några få knapptryckningar till. Men där stod jag, i augusti, med gapande mun, och såg Peter Oren uppträda i Bloomington, Indiana, som en del av en föreställning med Kevin Krauter och Omni. Oren, uppvuxen i Indiana, ser ut som en vanlig 20-åring som jobbar på en obemärkt tech-startup (jag minns att jag gillade hans sneakers), vilket är anledningen till att det är så förvånande att höra hans röst komma ur honom. Han har en stor, widescreen baryton som låter som vinden runt en canyon, och han hanterar den väl på sitt andra album, Anthropocene, en sångcykel om att leva i en tid av politiska omvälvningar, miljöförsämring och en allmän rastlöshet.

Titelspåret ställer den retoriska frågan i centrum av albumet, ”Hur ska vi fly från detta helvete vi har skapat?” Sången börjar med Orens röst över en knäppt akustisk gitarr, innan lätta utsmyckningar av plockade stränginstrument och trummor som låter som om de spelades in i en tom fabrik, ger vika för rik orkestrering i slutet. Det är en showstopper som framhäver albumets stora charmer; Orens lagrade röst, texterna som ställer stora frågor, och den ståtligt producerade musiken av Ken Coomer, tidigare trummis för Wilco, som producerade albumet i Nashville. Låtens tema om att brottas med miljöförstörelse lämnar plats för tunga teman som politisk handling innan det är för sent (”Throw Down”) och kollektivismens makt som produktionsmedel (”New Gardens”). Oren är typen som debatterar om vapenrättigheter på dejter och sedan skriver låtar om det (”Pictures From Spain”).

Låtarna här kryper fram som en morgondimma och lyfter i takt med att de blir mer komplexa i sina arrangemang. ”Falling Water,” albumets höjdpunkt, börjar med bara Oren och hans gitarr, sjungande poetiska rader om vatten och mänsklig existens (”Jag känner inte igen mitt ansikte/ Jag har aldrig sett en bäck så slät att den kunde visa mig”) innan den bygger och bygger tack vare stänk av små slagverk och elgitarr (tack vare Laur Jomets, tidigare från Sturgill Simpsons band). ”Throw Down” börjar med en virvelstorm av strängar, men reducerar låten till bara Oren innan den når sitt showstoppande gitarrsolo. ”Pictures of Spain” kulminerar liknande också; du skulle ha svårt att hitta ett album med mer estetiskt perfekta gitarrsolos än detta år.

November är den perfekta månaden för en albumsläpp som Anthropocene. Det är det perfekta albumet när luften är kall nog att se din andedräkt. Det faller som löv, och Orens röst knakar som ett träd i minusgrader. Anthropocene är folkmusikens överraskning du behöver denna höst och vinter.