Veckans album: Mt. Eerie's 'A Crow Looked At Me'

Geneviève Castrée gick bort den 9 juli 2016 efter ett årslångt slag mot bukspottkörtelcancer. Hon lämnar efter sig sin man, Phil Elverum, och deras dotter, som vid den tiden bara var fyra månader gammal. Från augusti till december skrev Elverum, som spelade in som Mount Eerie, A Crow Looked At Me i det rum där Geneviève tillbringade de sista månaderna av sitt liv, med hennes instrument och nedtecknade sina tankar på hennes papper. Skivan är en kärleks- och förlustförklaring, en berättelse om en man som kämpar för att hitta mening i det som verkar meningslöst, allt medan han uppfostrar en dotter i en orättvis värld.

Phil Elverum har alltid spelat in musik som ställer människans tillstånd i kontrast till naturens värld. Så långt tillbaka som hans inspelningar med Microphones har naturen fungerat som Elverums konstnärliga musa, ett medel för att visa den tvetydighet som livet kan ge. Men efter att ha lidit en så stor och fruktansvärd förlust är han snabb på att klandra naturen och all dess osäkerhet. På låten “Forest Fire” sjunger Elverum smärtsamt “men när jag knäböjer i värmen och kastar ut dina underkläder/är förödelsen inte naturlig eller bra/du hör hemma här/jag avvisar naturen, jag håller inte med.” Livets cykel, naturens sätt att återuppbygga sig själv så att den kan växa på nytt, betyder ingenting när du är den som blir kvarstående i spåren av den glödande marken.

När någon vi älskar dör försöker vi hitta mening i den annars meningslösa miniatyren av våra vardagsliv. Personen lever inom allt vi tittar på och rör vid; varje objekt har fått en ny betydelse som tidigare inte fanns där. Varje ljud, smak och känsla utlöser en flod av minnen som tidigare sågs som helt vanliga händelser. En av de mest förödande stunderna på albumet kommer från den andra låten “Seaweed.” Elverum tar askan av sin avlidna fru till platsen där de skulle bygga ett nytt hus tillsammans. Han ser en grupp kanadagäss på stranden och undrar om Geneviève gillade dem eller inte. Han ser sedan en patch med fingerborgsblommor och frågar henne om det var en blomma hon tyckte om. Elverum inser då “Jag kan inte minnas/du gjorde det mesta av mitt minnande för mig.” Han har förlorat så stor del av sig själv att även själva handlingen att minnas är så tätt kopplad till livet han nyligen förlorat.

En återkommande tema genom hela skivan är Elverum som hanterar Genevièves spöke. På många sätt kan han inte uthärda att se henne gå, då han väntar månader efter att hon gått bort för att slänga skräpet från badrummet ovanför där hennes gamla tandborste finns (“Toothbrush/Trash”). Varje fysisk del av henne måste han behålla som minnen som snart kommer att bli allt han har, men hennes anda är något han inte kan verka behålla. Han öppnar fönstren i sin avlidna frus sovrum så att varje del av henne kan lämna, då han inte kan stå ut med att känna hennes närvaro när han vet att hon inte kommer att återvända. Fotografierna han har på sin kylskåp kommer snart att vara de enda minnena han har av henne, den sista minnessaken av det liv de delade tillsammans.

Soniskt är albumet skelett och sparsamt. Det råa, ofiltrerade ljudet av Elverums röst och gitarr skapar ett spöklikt stycke; ett som kräver flera lyssningar för att ta till sig den fulla vikten av det du hör. Elverum har uttalat att en av hans stora influenser på skivan var Sun Kil Moon, och det är lätt att se varför. Precis som Mark Kozeleks opus Benji, A Crow Looked at Me är exceptionellt ärlig låtskrivning. Låtarna känns som om du läser de personliga dagboksanteckningarna från låtskrivaren, vilket finner mening i de små detaljerna av livets ögonblick precis som de är. Elverum vill att lyssnaren ska känna den förödelse han upplever, att blotta sitt hjärta och kärlek för den person han förlorade så snabbt.

Genom hela skivan talar Elverum direkt till sin avlidna fru, delar minnen och rädslor med henne i hopp om att hon kommer att svara. På den sista låten “Crows” ser vi hans riktning förändras. Han talar direkt till deras dotter, en flicka så ung att hon ännu inte förstår de förödande innebörd som omger henne. Det är lätt att höra den sorgsna tonen i Elverums röst när han återger en resa till skogen som han gjorde med sin dotter fyra månader efter att hennes mamma gått bort. En ensam kråka, historiskt en symbol för död och förändring, följde dem när de tog sig genom busken och träden. "Och där var hon," säger Elverum, så sakligt som han låtit hittills. Medan Geneviève var borta skulle hon leva vidare genom alla saker som Elverum och hans dotter kan se och beröra. Det är okej att hitta mening i det som verkar meningslöst. Det är vad som ger hopp till de hopplösa, ljus till dem som behöver vägledning ut ur mörkret.