Negationen i "no wave" har en dubbel betydelse. För det första finns det ingen verklig våg; inga angivna villkor för att delta i etoset. För det andra är det i sig självt den bejakande villkoret: att vara utan ett konkret ethos och spela musik så abstrakt som möjligt. När musiker i slutet av 70-talet och början av 80-talet skapade konstiga, disparata saker i Greenwich Village, kunde avant-punkgrupp DNA vara lika "våglös" som den kameleontiska cellisten/producenten/kompositören Arthur Russell, som skrev klassisk musik. Även om termen främst tillämpas på mer råa ensembler som DNA eller Swans, beskriver "no wave" totalt sett en blandning av undergroundartister — utöver punk: klassisk, disco, jazz — som är trötta på konventioner och längtar efter att förvränga dem som galningar.
Otroligt band från östkusten gör fortfarande autentisk no wave — bland dem Zs, Pill, Palm och Horse Lords. För en stil som antyder tidlöshet, är det förväntat, även om det fortfarande är riktigt spännande, att aktuella band tolkar no wave på ett så fräscht och nytt sätt. Nedenstående fångar dessa 10 album styrkan och den miasmatiska tonala skönheten som slutligen ärvdes av de nämnda samtida, och som definierade no wave under 70/80-talet.
Brian Eno har kuraterat och spelat in varje av banden på sin genre-definierande samling för Antilles Records, ett dotterbolag till Island. Detta är en fyrvägsdelning som i sin essens fungerar som en uppsats om stadens många bastardiseringar av punk, på den tiden. Det sätter fokus på Contortions betoning på friformat saxofon och orgel; Teenage Jesus and the Jerks avsiktligt förlängda intervaller av vass, öronbedövande gitarr; de röriga musikaliska skärvorna av Mars, som är spända och hela tiden flörtar med fullständig tonalt sammanbrott; och protodanspunk av DNA, som maler krautrock och blues till en dammig substans som är både avskyvärd och fascinerande.
Eli Zeger har skrivit för Noisey, Van Magazine, Real Life, Hyperallergic, DownBeat och andra. Han älskar sin gitarr och sin katt!