Phantastic Ferniture är de avslappnade australiensiska rockarna av dina sommar drömmar

Särskilt inom den tvetydiga, ofta repetitiva alt-rocksfären är en av de vanligaste klagomålen bland kritiska lyssnare, “allt den här bandets musik låter likadant.” Det är en svår balansakt att ha ett sammanhängande album med en distinkt ljudbild, utan att förlora lyssnaren i ljudmonotoni, men det är något som Phantastic Ferniture behärskat på första försöket med deras självbetitlade debut.

Om du inte är bekant med det australiensiska trioet, så är oddsen högre för att du känner till sångerskan Julia Jacklin, vars debut 2016 släpptes till ett litet rusande av publik- och kritikerkonsensus. Med detta projekt, medan hon i samma avslappnade rockstil, har hon bytt ut något balladtyngda alt-country instinkter mot garage-pop med en touch av reverb-y psychedelic påverkan. Texterna på Phantastic Ferniture är, ibland, svårare att förstå än på hennes tidigare verk, vilket styr fokus mer mot den fonetiska ljudet än den faktiska betydelsen.

Allteftersom låtar och ljud suddas ut i varandra är det tydligt att albumet är fräscht fritt från självupptagenhet, vilket är rimligt, med tanke på att det bildades som en slags skämt. Som detaljerat i en intervju med The Young Folks föddes bandet, bestående av Jacklin, Elizabeth Hughes och Ryan K. Brennan, lekfullt en tipsig kväll på en pizzería 2014. Men, sa Hughes, “Vår första repetition var verkligen bara ett skämt. Jag tror vi alla åt middag tillsammans och tänkte att vi lika gärna kunde ge repetitioner en chans med tanke på att vi var tillsammans. Det var konstigt – jag minns att jag kände något förändras när vi spelade. Det gick så snabbt från att bara skoja och skratta till att inse att vi kanske var på väg mot något bra.”

Även om låtarna kan fungera som en sömlös enhet, upprätthåller bandets instinkt för spetsiga, catchy “enkla saker gjorda bra” hooks intresset genomgående och kväver den alltför vanliga förbannelsen av homogenitet. “Bad Timing,” till exempel, är en tvåackords låt som Jacklin kom på medan hon satt vid ett rödljus, men den relaterbara refrängen som klagar över farorna med olyckliga situationer som påverkar en relation (“Kanske är det inte rätt tid / Kanske var vi aldrig menade att vara / Åh, kanske du borde stanna om du verkligen älskar mig”) är riktiga örongodis som är gjorda för impulsiv mumble-sång medan man slöar med fönstren nere.

Den verkliga hymnen för albumet, och epitomen av bandet själv, är lämpligen lead-singeln “Fuckin ‘n’ Rollin.” “Rulla in i natten / Fuckin' 'n' rollin' / Känns bara rätt,” häller Jacklin ut på refrängen. Budskapet: slappna av, andas, ha lite kul, gör vad som känns rätt för en stund, även om det bara är under denna albums gång.