Intervju: Lizzo pratar om Big Grrrl Small World, Houston rap, Prince och att bara vara sig själv

“Jag vaknade i detta, jag vaknade i detta, i min hud,” sjunger den Minneapolis-baserade rapparen i refrängen på “My Skin,” en av många höjdpunkter på hennes andra LP, Big Grrrl Small World. Låten fungerar som en sorts manifest för Lizzo’s rörelse, som betonar att äga den du är och vad du är över allt annat. Det är en känsla som på något sätt upplevs som radikal, vilket är något vi pratade med Lizzo om när vi fick henne på telefon förra veckan.

Vi pratade med Lizzo om arvet från Third Coast-rappare, Prince, och hur en specifik braless kvinna i Minneapolis inspirerade hennes konst. Du kan få Big Grrrl Small World på toppen av lila vinyl i vår medlemsshop nu.

VMP: Ett av de övergripande temana i din musik är att man bara ska vara lycklig och bekväm i sin egen hud; det spelar ingen roll vem du är eller hur du ser ut. Kan du berätta varför det budskapet verkar radikalt?

Lizzo: Är det inte lustigt? Det är samma fråga jag ställer. Jag försöker inte vara radikal när jag säger “Älska dig själv,” men på något sätt är det så radikalt. Folk är som, “Hur modig är den här kvinnan för att ha på sig en bikini när hon inte är storlek 2!” Varför är det så modigt? Varför blir ni så chockade?

Jag tror att det beror på att de budskapen vi fått från kulturen är så anpassade till en specifik publik. Vi ser samma ansikten och samma kroppar, och vi lär oss att kvinnor ska vara osäkra, och män ska vara macho. Vi är vana vid dessa saker, och de är inrotade i vårt samhälle. Så när någon säger något som är lite annorlunda än det snäva perspektivet, är det som att människors hjärnor exploderar. Men du vet, stort tack till de som fortsätter att bryta normer.

Jag vet inte varför det är så radikalt.

VMP: Du var ute på turné med Sleater-Kinney för deras återföreningsturné i år. Hur påverkade den turnén detta album, om alls?

Lizzo: Jag skrev “Humanize” medan jag var på turné med Sleater-Kinney, faktiskt. Och det finns massor av historier från vägen på albumet. “Ride” också. Alla dessa avgörande tillväxtsmärtor hände på turnén. Jag satte mig i vanen och skrev.

VMP: Vad var det coolaste eller konstigaste du fick se som öppningsakt för dem varje natt?

Lizzo: De var redan fantastiska första kvällen, men jag såg dem växa. Deras första show tillbaka var vår första show på turnén. Jag kände mig hedrad över att de valde oss att gå på den resan med dem. Jag är på turné med mina bästa vänner, och de är på turné med sina bästa vänner, du vet? Det var trevligt att se en grupp vänner göra samma sak.

VMP: Du är en klassiskt utbildad flöjtist. Föreställer du dig någonsin att släppa ett album endast med flöjt?

Lizzo: HA! Det skulle vara häftigt. Om de högre makterna skulle låta mig. Alla säger alltid att flöjt inte är cool, men jag tyckte att flöjt var det coolaste i världen ända tills jag började göra rapmusik. Du kan höra min flöjt lite på Big Grrrl Small World, och sakta men säkert ska jag försöka få in den där. Jag tar med den på turné. Hon ska få se världen. Hon är fortfarande min bebis, om du förstår vad jag menar?

VMP: Jag tycker att det skulle vara intressant om du kunde göra för flöjt vad den violinisten på alla Twista-låtar gjorde för violin.

Lizzo: Förutom att jag också är Twista i det scenariot (skrattar).

VMP: Som någon som växte upp en del av din ungdom i Houston, vad är en bra Houston-raplåt eller artist som du skulle rekommendera till någon som försöker förstå den stadens rap.

Lizzo: Trae the Truth!

VMP: Åh mannen, absolut.

Lizzo: Trae har jobbat så länge och så hårt. Och dessutom skulle jag spela en låt som heter “June 27.” Det är en riktigt lång freestyle.

Det coolaste med Houston-rap är att om du är från Houston kan du freestyla. För alla freestylar; vi slog på bänkarna, vi slog på bussen, och alla samlades runt och freestyleade. Skillnaden med Houston-freestyles är dock att du inte behöver vara som, djup, eller “lyrisk, sfärisk, empirisk” det är inte imponerande. Det handlar mer om stämning.

Tillbaka i 5^e klass freestyleade vi och det gick liksom “Mannen, uh, hur mår du?, uh” det är en….

VMP: En stämning.

Lizzo: Ja, precis. En stämning. Den långa låten, alla rappare från den tiden, de stora grabbarna i staden hoppade alla på den låten. Så jag skulle spela den. Jag brukade också älska Lil Flip.

Jag försöker alltid spela Houston-rap för mina vänner, och de förstår det bara inte. Även om alla började choppa och screwa musik, minns jag när det var ett brott att choppa och screw om du inte var från Houston. Förutom choppa och screwa, tror jag inte att folk kan förstå genuin Houston-rap; det är vattnigt, det är lutat. Och det ger ingen mening. Det känns bara bra. Jag säger till mina vänner, “Ni borde lyssna på Purple Stuff.” Och så säger de, “Kan vi lyssna på A$AP Rocky istället?” (skrattar).

Det är galet för mig hur mycket Third Coast-rappare har påverkat hela hip-hop nu. Speciellt killar som Bun B, och Pimp C, må han vila i fred. Folk känner inte alltid till Houston-rappare, eftersom många av dem har dött nu, men de känner alla till Houston-stilen. Och stilen lever för alltid.

VMP: Du flyttade till Minneapolis utan att egentligen besöka där. Vad var dina första intryck när du flyttade dit?

 Lizzo: Jag ville aldrig bo någonstans där det var kallt igen—jag växte upp en del av tiden i Detroit—men när jag kom till Minneapolis insåg jag att det var färgglatt. Inte människor, för alla där är mest vita, men jag såg människor med rosa hår. Det här var innan neonhår var en trend. När jag flyttade dit såg alla ut som de kände sig på insidan. Det var fantastiskt för mig.

En av de första dagarna jag var där, såg jag en kvinna med riktigt stora bröst som inte bar bh, och hon levde bara sitt liv. Och jag tänkte, “Jag älskar den här platsen!” Och hon rakade inte sina armhålor, och jag tänkte, “Du är fantastisk!” (Skratt). Jag kände bara att människorna där är fria att vara sig själva och de bar det på sin hud där. Det uppmuntrade mig verkligen till att vara den jag var och börja bära det på min hud.

VMP: Jag bor i Madison, och jag tycker att en av de saker jag gillar med att bo här i städer som denna i Mellanvästern är att folk inte bryr sig lika mycket om att vara coola, för att det är en mindre gemenskap och typ, vem ska du imponera på?

Lizzo: Det finns liksom ingen storebror där. Det finns inga branschfolk. Jag tror att folk försöker leva upp till branschstandarder när de bor i branschstäder. Det finns ingen branschstandard i Mellanvästern, så ingen försöker leva upp till hypen. De är alla bara sig själva.

VMP: Minneapolis rap-scen har alltid varit stark, men nyligen har det varit som en boom eller något. Du, Doomtree, Stand4rd-gänget. Har ni möten? Springer ni på varandra?

Lizzo: Åh gud (skrattar). Vid tiden jag kom till Minneapolis var Doomtree…whooo. Arv. De var något helt annat. Deras fanbas är oöverträffad där uppe, fortfarande. Och då minns jag när jag träffade Allan Kingdom. Han var typ 17, och han släppte mixtapes, så jag fick se alla dessa yngre killar komma ut.

Så nej, det finns inga möten. Men vi känner alla varandra. Jag tror att vi har mer genuin samarbete än typ, LA eller andra branschstäder där de är som “Vi kan inte samarbeta förrän mina folk ringer dina folk.” Men i Minneapolis försöker vi alla samarbeta. Så snart de får nys om något nytt ljud eller ny grupp, når de ut på Twitter för att träffas och samarbeta.

VMP: Pratar vi om Minneapolis-artister, du spelade in på ett Prince-album. Kan du prata om det överhuvudtaget? Eller är du svuren till hemlighet? Hur mycket interaktion hade du med honom?

Lizzo: Prince är en rolig historia. Innan “Boytrouble” kom ut kunde jag inte riktigt säga mycket eftersom jag inte visste vad hans planer var. Han äger musiken. Så nu när det är ute, visst, jag kan prata om det.

Han gillade min och Sophia Eris vibe. Han kallade på oss till Paisley Park. Han sa att vi kunde göra vad vi ville. Han respekterar vackra, bruna, begåvade kvinnliga musiker, och jag gillade verkligen det, för det är verkligen viktigt just nu. Den bruna eller svarta kvinnans perspektiv är så imiterad just nu, och aldrig uppskattad. Det var verkligen trevligt för en legend att visa det från början. Det fanns en möjlighet att det vi gjorde i studion inte skulle bli framgångsrikt, men han valde ändå att samarbeta med oss. Vilket var riktigt inspirerande. Om det fanns några tvivel i mitt huvud, försvann de.