Khemmis Är Redo Att Ta Sig An Världen

Khemmis: Desolation (20 Buck Spin/Nuclear Blast)

Denver-baserade Khemmis är verkligen i högform just nu. Deras tredje album Desolation är precis vad man vill se i ett fantastiskt metalbands tredje gradering: de har etablerat sitt sound, sorglig doom med inslag av klassisk metal på Absolution, de har förfinat det på Hunted, och här är de redo att ta världen med storm. Phil Pendergasts sång har alltid varit bandets största tillgång, och här har den ännu mer framträdande plats, vilket är ett klokt och strategiskt val. Även när hans sång förmedlar förlust och sorg, bär han en triumferande attityd som om han växte upp på Manowar och bara Manowar. “Bloodletting” är hans mest självförtroende prestation hittills, kraftfull och samtidigt varm. I “Flesh to Nothing” ger han allt och når en himmelsk nivå medan resten av bandet dunkar på som besatta. Desolation ger också mer erkännande till de fantastiska, tidlösa Lizzy-Priest-sljud som väcker liv mitt bland den oförtröttliga sorgen. De har alltid funnits där, men istället för att vara en krydda för doom, är de mer av en befälhavande kraft. “Isolation” förenar Maiden-galopp och den där speciella tvilling-gitarkemin, och avslöjar en livskraft som, så bra som deras andra material har varit, inte har släppts lös på samma sätt. Det är klibbigt i sin oförfalskade sötma, och det flyger även som om vikten av doom-förväntningar har lyfts. Tobias Forge måste spränga deras telefoner och be om den magin. (Om du vill ha en recension av den nya Ghost, som också kom ut den här månaden, här… nåväl, “Dance Macabe” är en hit. Det är allt jag kommer att säga.) “From Ruin” fortsätter deras väg att avsluta varje album med storslagna toner, och pressar varenda sista tår ur Pendergast och Ben Hutchersons gitarrarbete. Precis som deras labelkolleger Spirit Adrift arbetar de inom ramarna för välkända ljud och upptäcker att det fortfarande finns springor redo att snurra till riffande guld. Desolation bör vara albumet som öppnar dem för en bredare publik, en som både omfamnar tradition och strävar efter att förena det med den nuvarande doom. (Huvudtrummisen Zach Coleman gör också en fantastisk hemgjord öl!)

Skeleton: Pyramid of Skull (Super Secret)

I början av 2018 kände jag inte till Austin metalpunk trio Skeleton. Nu är jag övertygad om att de är Texasbandet som kommer bli nästa stora grej. Bestående av Ziolkowski-bröderna — gitarristen David och trummisen/vokalisten Victor — har Skeleton utvecklats från något snedvriden punk till en fullskalig riffmaskin. Det finns mycket att hämta på deras senaste EP Pyramid of Skull — där finns Bolt Throwers primitiva fart, det finns Celtic Frosts medeltempovaltakt (USCH!), det finns thrash influerat lika mycket av Austins egna legender som Iron Age och Impalers som av de stora grupperna som man brukar nämna. “Dystroy” är den mest d-beat-infekterade låten, för ingen Austin-bo som är något att ha påverkas inte i alla fall lite av Discharge. “Killing/Locked Up” låter som Hellhammer (HEJ!) som hänger på stranden, med pick slides som surfar på blodiga vågor. Poängen är att det finns mycket som pågår men de har en tydlig låsning på hur de vill slåss och thrasha. Och de här bröderna vet hur man syntetiserar! Vill du ha den svällande Texas-stoltheten som du visste om Power Trip innan alla andra, även om du flyttade till Austin från Kalifornien förra veckan? Då bör du hoppa på Skeleton nu.

Tomb Mold: Manor of Infinite Forms (20 Buck Spin)

För ett par helger sedan klev jag ut ur min lila begravningskista och gick till Austin Terror Fest, Texas-varianten av det nedlagda Southwest Terror Fest. Och även om jag valde att inte vara en Heavy Metal Drinker, njöt jag av festivalens mångsidiga och aktuella lineup. Mest påtagligt såg jag Yob (som är mina favoriter för AOTY) stråla av skönhet i en svettig dykbar, Bell Witch framföra en förkortad version av deras mästerverk Mirror Reaper, Krallice förstöra sinnen med sin avant-garde black metal, och Ohios mest smutsiga sludgeband Fistula. Ett annat stort band för mig den helgen var Toronto death metalband Tomb Mold, som dök upp bara minuter innan deras set skulle börja. Det stoppade dem inte från att ge en av de mest imponerande framträdandena under en redan fullspäckad helg. Deras andra album, Manor of Infinite Forms, är deras första som ett helt band, med gitarristen Payson Power och basisten Steve Musgrave som går med trummisen/vokalisten Max Klebanoff och gitarristen Derrick Vella, och det är ett av årets mest hypade death metal-släpp. Ibland har Metal Twitter rätt. När det kommer till smuts är detta Autopsy-nivå. Dess hetta ger en obekväm värme, som om du är täckt av den orangea kräkan som pryder omslaget. Det här händer när du festar med death metallare — The Thing dyker upp på festerna! Klebanoff gör sitt bästa Chris Reifert, och särskilt inom death metal måste man respektera en trummis och sångare som levererar lika mycket på båda fronter. Det är inte bara primitiv dunkande — “Abysswalker” och “Blood Mirror” visar tecken på progression, och även med slide-ljuden i den akustiska introt på “Two Worlds Become One” är det fortfarande en fantastisk hyllning till death metals mer framåtblickande sida. Att inte lyssna på Tomb Mold är faktiskt en av de mest bakåtblickande saker du kan göra.

Om spellistan: RIP Vinnie Paul. Se till att få din del.