On ‘Be The Void’: Lucky Number Seven

Be The Void är ett energiskt album som förankrade min kärlek för ett psykedeliskt indie-folkrockband från Philly — ett unikt fynd i min musiksamling. Kanske beror det på att det har konstiga, fantastiska låtar som ”Warrior Man”, vilket på något sätt får mig att tänka att det skulle vara en utmärkt följeslagare till Flight of the Conchords ”Robots”. Bara inte i den avlägsna framtiden, år 2000.

Det känns som en sådan Millennial (eller till och med Gen Z?) grej att säga ”det här albumet har vibes,” men det finns inget annat sätt att uttrycka det. Vibesen som Be The Void skickar ut skriker vårdslösa sommardagar (daze?). Det spelar ingen roll när du lyssnar. Det kan vara en perfekt sommardag, eller det kan vara en dimmig, grå, isig vinternatt och så fort du trycker på play försvinner känslan.

Varje gång jag lyssnar på Be The Void teleporterar jag mig till en värld där jag inte har någon bekymmer i världen, snurrande runt lyckligt på en söt sommardag i en gräsfält med en mild bris runt mig. År 2012, vid albumets släpp, var det något jag desperat behövde. Vid den tiden var jag en collegestudent som varken drack eller använde några rekreationsdroger. Jag fann tröst i musiken, speciellt när tiderna blev tuffa. Nyhetscykeln, särskilt som en Penn State-student som lärde sig hitta sin plats på State College, var särskilt brutal och fick mig att vilja skrika in i tomrummet.

”Vad krävs för att vara ensam? Ingenting alls!” var en text som flöt in och ut ur mitt huvud, eftersom jag var stater bort från mina närmaste vänner och familj, och kände effekterna av en djup depression börja ta tag. Det var första halvan av albumet som jag verkligen fann mycket tröst i, eftersom Scott McMicken och Toby Leamans texter verbaliserade mycket av det jag kände, men inte kunde sätta ord på själv. Tio år senare och “That Old Black Hole” är förevigad i mitt sinne, inte bara som ett bokstavligt svart hål av depression utan en låt som på något sätt fick en stressad, deprimerad, ängslig collegeflicka att känna sig bättre när saker var kaotiska runt omkring henne — för vem kan vara ledsen när man lyssnar på en sorglig låt som är förklädd som en glad låt?

”Oh soul of mine, look out and see… my time is to be.”

Sommaren 2021 fick jag äntligen se Dr. Dog live; inte bara en gång, utan två gånger! Det har gått ett decennium sedan jag först introducerades till Be The Void, och vid varje lyssning upptäcker jag alltid något nytt att fokusera på. Det slog mig inte hur magnifikt albumet översattes till en live-uppsättning förrän jag fick se bandet framföra val från hela sin diskografi på två små musikfestivaler. Första gången jag såg Dr. Dog live var på LOCKN’ Farm, i Arrington, Virginia. Det var en hetta av en augustidag utan lättnad från värmen någonstans på gården. Det var bara jag på en picknickfilt, utmattad av att suga upp solen, infångad i en värmeinducerad dimma som väntade på att bandet skulle börja sitt set. Så snart de kom på scenen såg jag hur publiken började röra sig som en, omgiven av dimman av en starkt doftande rök, vilket skapade en kaotisk sorts energi som bara bandet på deras sista turné någonsin kunde framkalla. Om jag hade haft energin, hade jag snurrat med någonstans i publiken och blivit ett med musiken.

Andra gången jag såg dem var i Bristol, belägen någonstans på en scen mellan Virginia och Tennessee statlinjer. Det var den första showen efter nedstängningen där jag hängde vid barrikaden, exalterad över att bandet skulle börja sitt framträdande på en sval septemberkväll. Den här gången var energin annorlunda, men inte på ett dåligt sätt. Verkligheten att Dr. Dog var på sin sista turné någonsin hade börjat sjunka in i allas sinnen, och alla samlades för att dansa och jamma bort sina bekymmer, låta musikens magi förvandla kvällen till en speciell en.

Även mitt i en pandemi hittar musiken ett sätt att föra människor samman, ta bort deras bekymmer och teleportera dem till ett tomrum mycket annorlunda från verkligheten de lever i. Tio år senare har detta album fortfarande en speciell plats i mitt hjärta, även om jag är en annan person nu än jag var då, vilket gör följande bit från “Big Girl” ännu sötare: ”Hon hade sådana vilda förväntningar när hon var mycket ung, men du kunde inte stå ut med att se henne glad eller ha roligt.”

Hon är där ute, glad och har roligt, och kliver ur tomrummet som en gång höll henne gisslan.