Lee Hazlewood is much more than a great moustache and the occasional Nancy Sinatra collaborator. In 1966, Hazlewood wrote and produced the (lady) Sinatra classic, “These Boots are Made for Walking.” He spent most of his career playing off the notoriety of this song, lingering in the shadows and writing country pop songs as catchy as anything on the radio. Still, fame often eluded the singer in a way it eludes many behind-the-scenes songwriters. But Hazlewood had no intention of ever staying behind the scenes. He was a rather prolific songwriter, releasing 18 records from 1963-1973. Not all of these albums are great — in fact, much of his best work came after this period of constant production — but Cowboy in Sweden (1970) is perhaps his best recording — and is out via a reissue by Light in the Attic — and Nancy & Lee is filled with fun covers and sultry originals.
Some time after Hazlewood died in 2007— his last album, released in 2006, was titled Cake or Death — Light in the Attic began excavating his best albums and re-issuing them for wide consumption. The label dove into his work with LHI Industries — a label he founded to release both his own music and the work of others. On November 25th, the label will be re-releasing Cowboy in Sweden, an album that has deserved proper release and reception since its inception. Hazlewood’s impact on modern music — both country and pop — has been immeasurable. His psychedelic tendencies slip into the cracks of Tame Impala’s backwards looking time warp, while his country delivery finds itself in the work of Sturgill Simpson. His vast discography can be tough to crack, so here are 10 Hazlewood albums worth checking out immediately.
Something Special
Hazlewoods missnöje med musikindustrin var ingen hemlighet. Han ansåg att skivbolagen var övermäktiga och oförmögna att hålla löften. Something Special spelades ursprungligen in 1967, men hittade inte ett hem förrän det korsade havet till Tyskland 20 år senare. Det fick ett permanent amerikanskt hem hos Light in the Attic 2015, tillsammans med de två andra albumen från hans MGM Trilogin, The Very Special World of Lee Hazlewood (1966) och Its Cause and Cure (1968). Countrymusikern passade kanske inte helt med MGM Records från början, men Something Specials jazzbetonade instrumentering fann aldrig ett riktigt hem hos filmstudion som blev skivbolag.
Nancy & Lee Again
Nancy & Lee Again, Hazlewoods andra fullängdssamarbete med Nancy Sinatra, är inte riktigt lika fängslande som deras första, men dess lekfulla natur är en trevlig introduktion till Hazlewoods mjukare sida. Skivan släpptes på RCA Records 1972, och dess formel är enkel: enorma, orkestrala arrangemang, med växlande sång mellan Hazlewood och Sinatra, hans ofta i form av spoken-word-berättelser (se öppningsspåret “Arkansas Coal”). “Back on the Road” är skivans starkaste spår, någonstans mellan en Dewey Cox outtake och ett lättsamt ögonblick från Johnny Cash. Nancy & Lee Again hamnar någonstans mellan överdriven kitsch och tungan-i-kinden, som visar hur allvarligt Hazlewood tog sig själv... vilket vill säga, inte alls.
The LHI Years: Singles, Nudes, and Backsides (LITA release)
Light in the Attic har gjort världen en stor tjänst genom att samla några av Hazlewoods bästa skisser och b-sidor till en snygg, 17-spårig samling. Albumet innehåller några av Hazlewoods största stunder (singlarna: “Hey Cowboy,” “No Train to Stockholm”), men dess verkliga pärlor är de lättare ögonblick där Hazlewoods demoinspelningar är befriade från de bombastiska hornen och överdrivna arrangemangen han var så förtjust i. Den akustiska versionen av “If it’s Monday Morning” är häpnadsväckande - Hazlewoods röst är förvånansvärt djup men sårbar. Albumavslutaren “I Just Learned to Run” är den perfekta finalen, en seething, scathing hyllning till förlorad kärlek. Bara Lee Hazlewood kan få ilska att låta så söt.
Requiem for an Almost Lady
Requiem släpptes 1971, inbäddad mellan Cowboy in Sweden (1970) och Nancy & Lee Again (1972). Requiem är en enkel affär. Dess tio spår varar bara drygt 25 minuter, och arrangemangen är okomplicerade i sin skönhet. Albumöppnaren “I’m Glad I Never” innehåller en berättande introduktion som fungerar som en perfekt metafor för Hazlewoods konstnärliga utveckling: “In the beginning there was nothing, but it was kind of fun to watch nothing grow.”
Nancy & Lee
Detta album är en nästan perfekt gemensam affär. Från albumomslaget till låtskrivandet, Nancy & Lee fungerar som mellanvägen mellan dessa två musikers individuella stilar. Albumet släpptes 1968 på Reprise Records - Hazlewood hade en tendens att hoppa från skivbolag till skivbolag med varje release - och är sexigt, fånigt och allt däremellan. På “Greenwich Village Folk Song Salesman” uttalar Hazlewood New York-kvarteret som “Green-wich,” vilket får Sinatra att skratta på inspelningen. “Summer Wine,” som klockar in på fyra minuter och sexton sekunder, är albumets mest intressanta spår, någonstans mellan '60s Cher och Minnie Riperton. Hazlewoods influenser sipprar in i hans musik på ett kameleontiskt sätt; det känns aldrig påtvingat, utan mer en naturlig progression från ögonblick till ögonblick och sång till sång.
Lee Hazlewoodism: Its Cause and Its Cure
Detta var en av de svårare Hazlewood-utgåvorna att få tag på tills Light in the Attic återutgav det 2015. Den kom före Nancy & Lee 1967, och är en märklig blandning av olika genrer. Det finns en sång som dokumenterar uppgången och fallet för en spansk tjurfäktare, “Jose,” och en berättarn tribal-jam som skulle passa perfekt på soundtracket till One Flew Over the Cuckoo’s Nest. Det handlar om att hitta frid i natten eftersom våra dagar är fyllda med så mycket rutin och monotoni. Lite påminnande om Hazlewoods flykt från bakom kulisserna till scenens framsida.
A House Safe for Tigers
En annan absolut konstighet i Hazlewoods värld, A House Safe for Tigers användes ursprungligen som ett soundtrack till en svensk semidokumentär som Hazlewood skapade med Torbjörn Axelman. Hazlewood tillbringade mycket av sin tid i Sverige i början av 70-talet, och A House Safe for Tigers är en av sju filmer han och Axelman gjorde under denna korta period. Jag har aldrig sett filmversionen av A House Safe for Tigers, vilket talar för kvaliteten på soundtracket. Det är en av de där musiken som både kan fungera på egen hand och som ett komplement till något annat.
Trouble is a Lonesome Town
Trouble är Hazlewoods första album, tillverkad 1963 och släppt på Mercury Records. Albumet har haft många versioner, med en återutgivning på Hazlewoods LHI Records 1969 innan det hittade ett hem hos Light in the Attic 2013. Trouble är inte nödvändigtvis Hazlewoods renaste utgåva, men kanske den bästa destillationen av vad han tänkte göra med sin musikaliska karriär. Låtarna är kvicka och fängslande - på något sätt både sarkastiska och charmerande. Hazlewood berättar albumet och berättar historien om en plats som heter Trouble och de olika småstadspersonerna som bor där. Hazlewoods insikt? “Some people are bad all the time. Some people are good all the time. Most of the people are good and bad. Most of the time.” Låter ganska rätt.
The Very Special World of Lee Hazlewood
En mycket speciell värld, verkligen. Detta album från 1966 är en av Hazlewoods bästa tidiga utgåvor. Phil Spectors Wall of Sound-teknik hade spridit sig till de fjärraste hörnen av popinspelningarna och Hazlewoods album undkom inte oskadd. Strängarna är lagda ovanpå varandra, gång på gång; körerna används sparsamt, men när de används stjäl de showen. Albumöppnaren “For One Moment” tar alla populära inspelningstekniker och smäller ihop dem i ett spår gjort för en Western-stil shootout. The Very Special World of Lee Hazlewood innehåller också en Hazlewood-enda version av “These Boots are Made for Walkin,” och utan kommersiella krav har låtens ursprungliga låtskrivare stort nöje av den. Han introducerar spåret med, “Here’s a little song about boots and a darling named Nancy.” Hazlewood stjäl inte showen på samma sätt som Nancy Sinatra gör, men det var aldrig hans avsikt; han är bara glad att få följa med på resan.
A Cowboy in Sweden
Hazlewoods bästa album är ytterligare ett soundtrack, detta som följer berättelsen om Lee, som var cowboys i Sverige. “Hey Cowboy” är Hazlewoods definitiva spår, en tre-minuters promenad med Nancy Sinatra som gör varje aspekt av Hazlewood perfekt. Öppningsspåret “Pray them Bars Away” är en fängelsesång, som räknar ner dagarna tills frigivning. “Leather and Lace” är sexigt, visar en magnetism mellan Sinatra och Hazlewood som sällan fångas till denna grad. “Cold Hard Times” talar om just dessa dagar, men gör det mot extatiska strängar och en tumultartad rytmsektion. A Cowboy in Sweden är Hazlewoods bästa blandning, vilket i sin tur är det bästa sättet att lyssna på Hazlewood. Som han säger på “Hey Cowboy,” “I may not look right but I sure do feel fine.” Och låter bra också.
Will Schube är en filmare och frilansskribent baserad i Austin, Texas. När han inte gör filmer eller skriver om musik, tränar han för att bli den första NHL-spelaren utan någon professionell erfarenhet av hockey.
Related Articles
Join the Club!
Join Now, Starting at $36
Pages
Kvalitetsmusik. Levererad till din inkorg.
Exclusive 15% Off for Teachers, Students, Military members, Healthcare professionals & First Responders - Get Verified!
